inafrica

Det är något speciellt med att sätta sig på flyget tillbaka till Kenya. Inte bara för att det har gått nästan fem år sedan jag flyttade därifrån, utan också för att jag åker dit av en helt annan anledning den här gången. Säkert kommer det att bli en helt annan upplevelse. Men som alltid börjar äventyret redan på flyget.

Att mellanlanda i Istanbul var vart värt varenda sekund. Känslan av att glida in rakt över denna jättestad och vad som tycks vara ett myller av liv måste man bara ta vara på. Speciellt när det är solnedgång. Jag hann ta cirkus 2,5 andetag av den lätt höstiska luften innan jag klev in på flygplatsen i Istanbul. Där började jag småprata lite med en asiatisk grekiska (kvinna med asiatiskt ursprung bosatt i Grekland). Hon visade upp sin biljett: DAR ES SALAM. ”Känner du till det här stället?” frågande hon. ”Jo visst”, svarade jag. ”Jaha, du kanske är därifrån, från Sydafrika?” Jag tittade lite oroligt undrande på henne. Det är ju alltid bra att veta vilket land man är på väg till. Men jag kände att jag inte orkade förklara att det faktiskt var till Tanzania hon var på väg, så jag lämnade henne åt sitt öde och gick mot min gate.

Där sjönk jag för några minuter in i lite pluggläsning. Plötsligt hördes en duns och mannen som några sekunder tidigare suttit mitt emot mig låg nu på alla fyra, nedanför mina knän, och plockade upp ett gäng med piller som han spillt ut över golvet. Jag frågade om allt var okej, och visst insisterade han, på släpig chicagodialekt. Det visade sig vara en mycket pratglad herre som försökte få mig att förstå hur mycket han älskar Nairobi. Jag ställde lite artiga följdfrågor till hans långa utläggningar, men förstod av hans svajande blick att han var långt ifrån i toppskick. Kanske var de pillrena som blandats lite fel i hans genomskinliga burk.

I gången på väg mot planet träffade jag sedan en sjuksköterska som bott i Orlando för att hjälpa Disney World bygga upp en Afrikapark. ”Du vet Mombasa?” frågade hon ”Jo”, svarade jag. ”Disney har byggt upp en kopia av Mombasa, och det är exakt som riktiga Mombasa!”, fortsatte hon - något jag fortfarande har svårt att tro, men hennes entusiasm var omöjlig att gå miste om. Nu var hon på väg tillbaka till sitt Kenya för att det helt enkelt ligger rätt i tiden. Samtidigt som det blivit allt svårare att få ett fast jobb i Florida sprudlar det av möjligheter i Kenya förklarade hon. ”Jag ska föresten kandidera till Minister of Health i nästa val 2016”, avslutade hon innan vi gick ombord.

Jag försökte sova. Men det gick inte så bra så jag slog upp ögonen igen och tittade ut genom fönstret. Långt där nedanför slingrade sig en strimla gula små ljusprickar, omgivna av oändligt mörker och med en svart rand i mitten. Kunde den där svarta randen vara Nilen? Och de där ljusprickarna någon stad? Jajamänsan. Efter att ha tittat på kartan kunde jag konstatera att vi var rakt ovanför Luxor. Jag fylldes med en stor glädje. Om vi skulle tvingas landa här så skulle vi trots allt vara i Afrika.

Färden fortsatte längs Nilen. När jag sett hur floden delade sig i Khartoum, då var alla planer på att försöka sova som bortblåsta. Inte långt därefter landade vi med en lätt duns på kenyansk mark.

Jones, som hämtade mig, stod som lovat vid utgången. Steven var med också, vilket senare skulle visa sig vara Jones kusin. Måste erkänna att jag var hyfsat skeptisk när de visade mig fram till en liten Toyota fri från någon som helst taxiskylt i den mörka Nairobinatten. När Steven hoppade in baksätet efter att Jones och jag satt oss där framme blev jag ännu mer tveksam. Det är inte ovanligt med bilrån i Nairobi och det faktum att jag inte kände någon av dessa gossar gjorde mig nervös. Lyckligtvis förbyttes nervositeten snabbt till lugn när vi ringde min vän Frida som bekräftade att jag satt i rätt bil.

Nu har jag installerad mig hemma hos Frida som hyr ett rum av en tjej som jobbar hela tiden så vi har princip hela lägenheten för oss själva. Idag har vi mest strosat runt i våra gamla kvarter. Skönt är att mycket är sig likt. Samme man sitter och lagar skor i hörnet till Ngong Road. Tutande matatus i massor. För att inte tala om doften av nygrillad majs och däremellan en salig kombination av avgaser och nybränd plast som riktigt sticker i näsan. Härligt är det.