Möten under fältarbetet
Bilder från Etiopien
Mount Elgon
I skumpade minibussar, med kacklande hönor över axeln och ammande spädbarn sprattlande bredvid mig, har jag de senaste veckorna farit kors och tvärs över Kenya. Jag har tagit mig till platser jag knappt kunnat drömma om att få se. Mount Elgon var en av dem.
Mount Elgon är ett av Kenyas största berg och sträcker ut sig i ett avlägset område på gränsen mellan Uganda och Kenya. Här finns herdarnas vidsträckta grässlätter och urskogsbefolkningens ogenomträngliga djungel. Men skönheten bedrar.
För fem år sedan var detta en plats för några av de grymmaste övergrepp som drabbat Kenya i modern tid. På kort tid dödades över 1000 människor under våldsamma sammandrabbningar mellan den lokala milisen, SLDF, och den kenyanska armén. Som så många andra gånger handlade denna konflikt om rätten till mark, vilket också var anledningen till mitt besök.
Landkonflikter är det centrala temat i mitt uppsatsarbete. Tanken är att undersöka om konflikterna minskat efter antagandet av Kenyas nya konstitution, som bland annat reglerar landfrågor. Därför försöker jag besöka områden som är hårt drabbade av problemet. Att åka till Mount Elgon, som för de flesta förefaller som en smått galen och obegriplig liten expedition, blev därför ganska naturligt.
Tyvärr är det inte alltid helt lätt. Även om jag vet att det finns massgravar ett stenkast från de byar jag besöker, så kan det vara en sann utmaning att få folk att berätta. Att öppna upp sitt blödande hjärta för en främling är förstås svårt, framförallt när man undvikit att göra det för sig själv. Därför har jag lärt mig att det är mycket som krävs för en lyckad intervju. Framgångsreceptet är tålamod, ödmjukhet och givetvis garantier om fullständig anonymitet.
(För att få en känsla kring mitt arbete i Mt. Elgon, se denna video som inspirerade mig till resan: http://www.youtube.com/watch?v=NPLdwu3lqTQ)
Ibland är det frustrerande när folk instinktivt svarar NEJ på frågan om de känner till en nuvarande landkonflikt, eller en konflikt som pågått tidigare, samtidigt som jag ser nedbrända hus i bakgrunden. Men efter att jag ställt samma fråga om och om igen, med lite olika formuleringar, kommer oftast den ena vidriga historien efter den andra. Det är skolpojken vars granne plötsligt försvann. Det är Peter som vaknat upp mitt i natten av sin frus skrik, och sedan tvingats se på när hela familjen hackas ihjäl - rakt framför honom. Det är rektorn som samlat ihop gamla sängar och gjort sin skola till ett nytt hem för flickor som blir våldtagna av soldater på väg till skolan.
Även om milisen SLDF finns kvar är de få människor på Mount Elgon som ställer sig bakom gruppen och dess kamp för rätten till mark. Detta i kombination med den kenyanska arméns skoningslösa bekämpning har gjort SLDF till en bråkdel så inflytelserikt som för några år sedan.
Trots att de flesta på Mount Elgon bär på fruktansvärda minnen är det förvånansvärt många som ser positivt på framtiden. Optimismen är inte sprudlande, men finns där.
Det är med lättnad jag hoppar upp bakpå motorcykeln och rullar ned för berget, med en enda tanke: alla intervjuer gjorda! Nu börjar nästa fas i uppsatsarbetet. Skrivandet.
Genom Etiopien
När man åker genom Etiopiens ändlösa bergslandskap får jag just den känslan. Mil efter mil med dramatiska klippformationer och däremellan pojkar som vakar över boskap och kvinnor med spädbarn på ryggen. Plötsligt väcker mamma mig från dagdrömmandet.
- Vad mycket fortare det skulle gå om inte alla berg var i vägen.
Visserligen har hon rätt. Men vad kan man begära, typ hela Etiopien är ju täckt av berg. Dessutom är det av just den anledningen vi sitter i bilen, på väg norrut mot Simien Mountains, en av de största och högsta bergskedjorna i hela Afrika. Vi, mamma, jag och alla syskon (minus Sebastian som sett till att få streptokocker), har bestämt oss för att ta oss an dessa. Lite som när vi fjällvandrade i norrland på sommarlovet när vi var små. Men nu är det jullov, och vi är i Etiopien.
Mannen som kör oss verkar ha hittat rätt i livet. Sjungandes helt ogenerat till tonerna av etiopisk axeldansmusik, och med ordenliga tendenser till tondövhet, tar han oss genom landet. En gång stannar han till och sträcker ut huvudet ur bilen. En liten vitklädd man med ett silverkors i högsta hugg kommer plötsligt fram från vägkanten. Han sträcker ut korset mot bilen och vår chaufför kysser det samtidigt som den vitklädde mannen ger honom en välsignelse. Till slut förs en sedel diskret ut genom fönstret och hamnar i prästens ficka. Vi susar vidare. Senare förstår jag att det kanske inte är helt omotiverat med en välsignelse.
- De här vägarna är inte helt säkra, förklarar vår chaufför när jag undrar varför det plötsligt står polismän med automatvapen längs vägen.
- Varför? undrar jag.
- Jo, det finns dem som kastar stenar på bilar som passerar. Ibland stoppar dem till och med bilar. De kan råna. Och ibland dödar de människor, förklarar han som om det vore vilken självklarhet som helst.
Jag sneglar bak på mamma som av ansiktsuttrycket att döma inte alls uppskattar det hon hör.
- Oroa er inte, försäkrar vår chaufför när han lägger märke till våra reaktioner.
- Jag har varit soldat i armén. Jag kan de här vägarna.
Det visar sig att vår tondöve chaufför arbetat i betydligt mer riskfyllda områden. Har man kört militärfordon i ogadenprovinsen, ett stenkast från Somalia, och dessutom arbetat i gränsområdet mellan Etiopien och Eritrea, mitt under brinnande krig, då har man nog varit med om det mesta. Mamma verkar bli lite lugnare, och jag återgår till att uppslukas av det vidunderliga landskapet på andra sidan fönstret.
Första veckan
Tillbaka
Det är något speciellt med att sätta sig på flyget tillbaka till Kenya. Inte bara för att det har gått nästan fem år sedan jag flyttade därifrån, utan också för att jag åker dit av en helt annan anledning den här gången. Säkert kommer det att bli en helt annan upplevelse. Men som alltid börjar äventyret redan på flyget.
Att mellanlanda i Istanbul var vart värt varenda sekund. Känslan av att glida in rakt över denna jättestad och vad som tycks vara ett myller av liv måste man bara ta vara på. Speciellt när det är solnedgång. Jag hann ta cirkus 2,5 andetag av den lätt höstiska luften innan jag klev in på flygplatsen i Istanbul. Där började jag småprata lite med en asiatisk grekiska (kvinna med asiatiskt ursprung bosatt i Grekland). Hon visade upp sin biljett: DAR ES SALAM. ”Känner du till det här stället?” frågande hon. ”Jo visst”, svarade jag. ”Jaha, du kanske är därifrån, från Sydafrika?” Jag tittade lite oroligt undrande på henne. Det är ju alltid bra att veta vilket land man är på väg till. Men jag kände att jag inte orkade förklara att det faktiskt var till Tanzania hon var på väg, så jag lämnade henne åt sitt öde och gick mot min gate.
Där sjönk jag för några minuter in i lite pluggläsning. Plötsligt hördes en duns och mannen som några sekunder tidigare suttit mitt emot mig låg nu på alla fyra, nedanför mina knän, och plockade upp ett gäng med piller som han spillt ut över golvet. Jag frågade om allt var okej, och visst insisterade han, på släpig chicagodialekt. Det visade sig vara en mycket pratglad herre som försökte få mig att förstå hur mycket han älskar Nairobi. Jag ställde lite artiga följdfrågor till hans långa utläggningar, men förstod av hans svajande blick att han var långt ifrån i toppskick. Kanske var de pillrena som blandats lite fel i hans genomskinliga burk.
I gången på väg mot planet träffade jag sedan en sjuksköterska som bott i Orlando för att hjälpa Disney World bygga upp en Afrikapark. ”Du vet Mombasa?” frågade hon ”Jo”, svarade jag. ”Disney har byggt upp en kopia av Mombasa, och det är exakt som riktiga Mombasa!”, fortsatte hon - något jag fortfarande har svårt att tro, men hennes entusiasm var omöjlig att gå miste om. Nu var hon på väg tillbaka till sitt Kenya för att det helt enkelt ligger rätt i tiden. Samtidigt som det blivit allt svårare att få ett fast jobb i Florida sprudlar det av möjligheter i Kenya förklarade hon. ”Jag ska föresten kandidera till Minister of Health i nästa val 2016”, avslutade hon innan vi gick ombord.
Jag försökte sova. Men det gick inte så bra så jag slog upp ögonen igen och tittade ut genom fönstret. Långt där nedanför slingrade sig en strimla gula små ljusprickar, omgivna av oändligt mörker och med en svart rand i mitten. Kunde den där svarta randen vara Nilen? Och de där ljusprickarna någon stad? Jajamänsan. Efter att ha tittat på kartan kunde jag konstatera att vi var rakt ovanför Luxor. Jag fylldes med en stor glädje. Om vi skulle tvingas landa här så skulle vi trots allt vara i Afrika.
Färden fortsatte längs Nilen. När jag sett hur floden delade sig i Khartoum, då var alla planer på att försöka sova som bortblåsta. Inte långt därefter landade vi med en lätt duns på kenyansk mark.
Jones, som hämtade mig, stod som lovat vid utgången. Steven var med också, vilket senare skulle visa sig vara Jones kusin. Måste erkänna att jag var hyfsat skeptisk när de visade mig fram till en liten Toyota fri från någon som helst taxiskylt i den mörka Nairobinatten. När Steven hoppade in baksätet efter att Jones och jag satt oss där framme blev jag ännu mer tveksam. Det är inte ovanligt med bilrån i Nairobi och det faktum att jag inte kände någon av dessa gossar gjorde mig nervös. Lyckligtvis förbyttes nervositeten snabbt till lugn när vi ringde min vän Frida som bekräftade att jag satt i rätt bil.
Nu har jag installerad mig hemma hos Frida som hyr ett rum av en tjej som jobbar hela tiden så vi har princip hela lägenheten för oss själva. Idag har vi mest strosat runt i våra gamla kvarter. Skönt är att mycket är sig likt. Samme man sitter och lagar skor i hörnet till Ngong Road. Tutande matatus i massor. För att inte tala om doften av nygrillad majs och däremellan en salig kombination av avgaser och nybränd plast som riktigt sticker i näsan. Härligt är det.
