inafrica

Me: “Which solution can bring your country out of all this chaos?”

Willy Kipasa: “Change of the Congolese mentality.”

Raymond, director of Jatukik: “We need to love each other.”

Oscar Kiziamina, pastor and Member of Parliament, preaching: “In Europe there is a country called Sweden, where men are now marrying each other. If a Swedish priest refuses to marry to men, he can get five years in prison. It all started as a joke. Now its reality. Sooner or later these ideas will come here. So you have to prepare. You will tell the whites it is not something the Congolese can accept. It’s a black spirit.”

Public Administrator for 172 villages in Southwestern DRC: “Here, we are forgotten. There is no political presence here. No, nothing. The government has projects in other parts of the country. Not here. We are forgotten.”

Brian, former volunteer in DRC:s first Eco-village (written on the wall of mud in the hut where he lived for over a month): “There is no money here. But there is life.”

Bishop of Kikwit: “Look at that waterfall. This area has an enormous potential of producing electricity. I invited the Ambassador of Czech, and we traveled to potential sites where we wanted to install turbines generating power. But the government stopped everything. In Kinshasa, the government makes it difficult for us.”

Headmaster of school in Kibeti Eco-village: “Can your organization construct a roof for our school. Because here there is nothing. I have money, but…”

Raymond: “You have no money.”

Headmaster: ”If I have 50 francs it is still money.”

Raymond: “Hahaha!”

Raymond: “In Kibeti, one month, even one year, can easily pass before visitors come there.”

Me: “Ohh.”

Raymond: “You were the first visitor this year.”

Raymond, passing a village: “In this place you will only find women. All men were killed during the last coup.”

Me: “What did you do last week when I was away?”

Bobo: “Nothing. As always: eating, sleeping, washing and visiting church.”

Yves, priest in Kikwit: “People still bear in mind what happened in Rwanda. They don’t want it to happen here. That’s why our tribes are united.”

Yves: “Paul Kagame is robbing our country.”

Me: “Is it right cutting of hands and arms of thieves?”

Raymond: “It’s a discipline. Hahaha!”

Lördag 7 november 2009,

Efter veckor av oklarheter kring vem som ska hämta mig på morgonen har vi nu löst den förmodligen viktigaste logistikbiten. I alla fall nästan. Klockan 9 varje morgon sitter jag med min svensk-punktliga-pliktskyldighet och spejar ut över den lilla innergården. Oftast ploppar Armands huvud upp över plåtporten mer eller mindre klockan 9. Idag tog det lite längre tid. Eftersom jag hade ägnat dagens första timme åt att hämta vatten och tvätta kläder, förmådde inte ögonlocken hålla sig öppna särskilt länge i väntan på Armand. Klockan halv elva hörde jag Armands röst någonstans långt borta. Plötsligt var den alldeles vid mig. Ögonlocken slogs upp och jag möttes av en leende Armand i färd att förklara hur han frestats att låna min kamera för att ta en bild. Jag muttrade något nyvaket till svar och tittade irriterat på klockan. Föreslog att Armand kanske kunde ringa, eller åtminstone skicka ett SMS, nästa gång han är 1,5 timme sen. En väldig bra idé tyckte Armand. Om han gör det återstår att se…

På väg mot kontoret väcktes mina farhågor. Inga knastrande radioapparater - något som brukar innebära elavbrott. Och mycket riktigt. Väl inne på kontoret möttes jag av i stort sett ingenting. Med elen dör också arbetet. Carmen, Jatukiks sekreterare, satt småslumrandes mellan svarta datorskärmar efter timmar av väntan. Efter någon sekund insåg jag att min fråga; ”ingen el?”, framstod som närmast idiotisk. Erik, kontorets teknikfreak var ute för tillfället. Endast Carmen, Armand och jag var lämnade åt teknikens ofungerande vetenskap. Fick syn på den nyinköpta elgeneratorn vid dörren. Hm, provocerande tänkte jag. Efter en timme av ingenting föreslog jag att vi skulle använda generatorn. Tyvärr ingen diesel, kunde någon konstatera efter att ha kikat ned i tanken. Då plötsligt kom Erik in genom dörren. Lika snabbt som han var där var han sedan borta. Jag blev skitsur eftersom jag trodde att han bara flydde problemet. Som tur var hade jag fel. På andra sidan gatan var Erik, självklart med några sedlar i handen, igång att förhandla med grannarna om vi kunde koppla över till deras nät. Sen vet jag inte vad som hände. I vilket fall surrade takfläkten igång runt tvåsnåret. Den resterande halvan av dagen var räddad. Äntligen kunde jag börja jobba.

Pratade med länge med pappa, kortis med Johanna, och till sist ett efterlängtat samtal med chefen i USA. Har precis insett att Skype måste vara Guds gåva till oss människor som har turen att vara utrustade med en dator. Trots att jag sitter i hjärtat av Afrika, världens sämsta plats för internet och allt vad teknik heter, kan jag väldigt ofta prata utan större störningar med alla er i helt andra delar av världen. Johanna, tro mig, jag har inte blivit mytoman. Det var bara vi som hade lite otur idag.

Tanken var att Pappie skulle introducera Kinshasas nattliv för mig ikväll, vilket verkligen är på tiden nu efter två månader i den här stan. Men just det, han skulle ju på bröllop ikväll, påminde han sig själv när jag efter en hel dag av pepp precis skulle göra mig i ordning.  En annan dag. Ja, en annan dag, upprepade jag.

Precis när Dido och jag hade stigit ur taxin dog hela kvarteret ut. Ingen el ikväll heller, suckade jag inombords. Ingen el och ingen klubb. Vilken värdelös lördagskväll. Natacha och Bobo satt båda och talade i telefon utanför vår port när jag kom hem.  Grannen på andra sidan har på något mystiskt sätt alltid el när vi andra är utan, och därför drar vi ofta ut verandans plaststolar när elen är borta. I ljuset av grannens strålkastarliknande lyktor kan vi i alla fall se varandra när vi pratar. Dessutom är det mysigt att sitta vid sidan av gatan och se alla människor som passerar, även om det nästan inte är någon som passerar en lördagskväll som denna. Hade precis knaprat upp mina sista baguettsmulor när det blixtrade till längre ned på gatan. Sedan kom den, På några sekunder vandrandes från hus till hus. Elen. Precis som när Sverige gör mål i någon viktig landskamp, jublade hela gatan i ett enda kollektivt glädjetjut. Sedan bar vi in stolarna på verandan igen.

Inne i köket kom orden som kom att vända mig upp ned för några minuter.

-       De har fixat vattnet, förkunnade Bobo nästan i förbifarten.

-       Ursäkta vad sa du för någonting? undrade jag lite förvirrat.

Bobo gick fram till kökskranen, tog ett bestämt grepp, och vred om. Jag trodde inte mina ögon. Ur kranen forsade rinnande vatten. Mina händer åkte upp över ansiktet. Lyckoruset var enormt. Bobo började genast kikna av skratt när hon insåg vilken reaktion hennes lilla manöver hade orsakat.

Fortfarande kan jag inte riktigt fatta att det är sant. Vi har vatten. Vattnet rinner. Ur en kran.

Nice. 

Tidig kväll, precis innan hon går ned bortom Kongofloden, visar Kinshasa sin bästa sida. Plötsligt blir misären på något sätt vacker. I alla fall för mig. Varje kväll förundras jag över hennes sista ansträngningar att åstadkomma något alldeles eget. Gula, orangea, rosa och röda. Varje kväll har sin egen nyans. Skenet hon sprider över myllret av hostande skåpbilar, skrikande gatupredikanter, pyrande små gatugrillar, och omkringvirvlande plastpåsar, är ett riktigt filmiskt sken. Och någonstans där är jag. Tacksamt kisande mot henne. 

Hade svårt att sova i natt. Kanske var det myggornas nattlekar i jakten på blod som ville mig annat. I vilket fall gick jag fram till fönstret för att ta lite frisk luft. Det tog inte mer än någon tiondels sekund innan jag insåg att jag inte var ensam vid fönstret. Lika snabbt som han var där, var han sedan borta. En gigantisk kackerlacka hade precis kilat in bakom gardinen, och en ännu mer livrädd Gabriel hade ryggat tillbaka från ett öppet fönster. Sedan var kampen igång. Mitt i natten, med en sandal som potentiellt mordvapen, ställde jag mig varje sekund frågan vem som skulle komma först: jag med sandalen, eller kackerlackan med sina sylvassa huggtänder. Efter två timmar, med lite pauser emellan, var matchen avgjord. Segrare: Gabriel. 

Raol: “Everybody wants our minerals: colton, diamonds. Everyone. That’s why we suffer. The Congo is like a rich home, unable to feed its own children.”

Me: “I’m happy. Today we have lots of important work to do.”

Dido: “Yes, white men like bein busy.”

Dido: "A son who protects his father, thats a man and a half."

Många frågar: Kongo, vad gör du där? Eller som mamma alltid undrar när jag reser: Hur ser en vanlig dag ut? Precis som så ofta när man reser är dagar och veckor sällan varandra särskilt lika. Här nedan är trots allt ett utdrag från min jobbvecka som precis passerat (med betoning på u-t-d-r-a-g). Kan lova att vardagen är betydligt mer levande än vad mina korthuggna anteckningar inger. Torrt - jag vet. Inte minst med tanke på hur mycket som händer utanför arbetet. Men nu får i allafall en undrande morsa några frågetecken besvarade. Och kanske någon mer för den delen. So here goes...

19 okt: Samtal med OneWorld Works. Redigering av bilder. Import av bilder till dator. Uppladdning av bilder på FB. Publicering av tre blogginlägg. Foto av Malou (engelska elev). Porträttbilder importerade till Armands USB.

20 okt: Foto/kopiering av dokument för Dido. Foto samt ifyllnad av green card formulär. Samtal med Espoir Pour Tous (ESP). Redigering och organisering av bilder för ESP. Mail skrivet till Sv. Ambassaden i Kinshasa.

21 okt: Stativ överlämnat till ESP. Redigering av foto och film för ESP - bränning av allt på DVD, överlämnat. Utvärdering från Kulturdag med gatubarn - mottagen. Mail till Sv. ambassaden skickat. Foto för green card, import och redigering av bilder. Samtal med Jatukik huvudkontor i Washington. Fotografering av mottagen hjälpsändning från USA, bilder importerade till dator. Trailer/bildspel från Kulturdag med gatubarn färdigklippt.

22 okt: Bilder importerade till Maman Pauline Foundation, via USB. Besök av barnhem Maison de L’espoir: foto av två nykomlingar med moder. Mail till Unicef. Bilder till Jatukik huvudkontor (3) från hjälpsändning. Trailer från kulturdag med gatubarn mailad till OneWorld och ESP. Samtal med OneWorld. Utvärdering från kulturdag mailad till OneWorld. Mail om avslag för nattplåtning skickat till ESP.

23 okt: Redigering av bilder. Foto och produktion av diverse greencard-foton. Olika mail till OneWorld, Globetree, ESP, ambassad och UNICEF. Redigering av bilder. Uppladdning av bilder på FB.  Bild för I LOVE AFRICA mailad till Earth Rights Inst. Utvärdinering från barnhemsbesök mailad till Jatukik huvudkontor. Bilder till Jatukik huvudkontor på nykomlingar (3) vid barnhem. Arbete med reportagetext. 

Afrika är en inkonsekvent plats. Demokratiska Republiken Kongo i synnerhet. Inkonsekvent - en lite väl negativ klang kanske. Inte min mening att förstärka den, framförallt inte när det gäller Kongo.

Nej, inkonsekventa Kongo består av så mycket mer, vilket är oerhört fascinerande. Ingenstans har jag kastats fram och tillbaka mellan känslosvallen som här. Glädje och sorg, tillförlit och misstänksamhet, nyfikenhet och irritation, förhoppning och frustration, otålighet och tålmodighet, hunger och mättnad - ja listan kan göras lång. Ena dagen finner jag mig exalterad över vad jag får vara med om. Nästa dag är jag sur och butter för att ingenting tycks fungera. Antar att det tänket är fel, för alltid är det något som fungerar. Alltid finns någon vid min sida som är beredd att offra tid och energi för min skull. Oavsett om det gäller en strulande internettuppkoppling eller ett känslomässigt råd. Efter fem veckor har jag redan många vänner som skulle göra, inte vad som helst, men mycket, för mig här i Kongo. Hemma i Sverige tar det flera år att bygga upp sådana förhållanden.

Natacha: “Do you have a girlfriend here?”

Me: “Here in Kinshasa? No.”

Natacha: “Why not? you have money…”

Me: “Money? No, that’s not how I get girlfriends.“

Me: “Yesterday I saw a boy in my age being arrested for cutting of a mamas hand with a machete.”

Dido: “Ohh, maybe she was a witch, the mama.”

Dido: “Policemen are disturbing so many drivers, and then they are running after skirts.”

Me: “Running after skirts?”

Dido: “Women. Sex.”

Ibrahim, 15-year-old street kid: “I don’t like eatin in the street. Look, people are watching. We need a table and a roof. We need a center.”

Ira Simmons, OneWorld Works L.A: “Humanitarian aid is about more than money. It’s about doing something. Together.”

Mrs. Michelline, Director of Mobile Street School for street kids: “Today it’s hard finding children. The police arrested many of them yesterday. I don’t know why... The kids will get penalties, doing hard work. And they will get no food. Maybe we will see them again in four days.”

Policeman, passing us: “What are you doing?”

Jules, 15 year old street-kid; ”Just chatting with these people, Sir.”

Policeman: “You shouldn’t be here. Your friends are arrested.”

Jules: “Ok.”

Me: ”Is it always like this?”

Jules: “Always.”

Kom att tänka på filmen Shake hands with the devil igår, en film som jag såg under en fältstudieresa i Rwanda. Titeln syftar till FN:s general som mitt under folkmordet tvingades möta överhuvudena för den pågående slakten, och skaka hand med dem. I förrgår råkade jag ut för något som lite långsökt kan påminna om detta. Kanske är det bara min fantasi som snurrar iväg mot överdrift. Men jag tror faktiskt det var möjligt…

Efter en som alltid lång dag följde Dido mig hem de knappa kilometrarna från kontoret. Längs vägen tittade vi in hos Tridon, en vän till Dido som jobbar för ett amerikanskt bensinbolag. Tridon skulle åka och handla och erbjöd oss skjuts den sista biten. Att slippa sitta och svettas i varandras knän i en överfull minibuss undviker både Dido och jag gärna. Speciellt när jag har datorn med mig. Så vi hängde med Tridon i hans nyinköpta jeep. Men först skulle vi handla. Mataffären, vilket är den enda affären i mitt område som faktiskt påminner om en mataffär, var som ny i mina ögon. Jag frågade Dido om vi hade varit här förut. Och det hade vi – två gånger i början på september. I vanliga fall hade det varit svårt att glömma bort butiken. Den är nämligen tillräckligt modern för att man ska kunna urskilja den från andra så kallade butiker, i Kinshasas myller. Men inte i mina ovana svenska små ögon, som bara några dagar innan jag anlände till Kinshasa stått och jobbat i en stor svensk matbutik. Butiken i Kinshasa påminde de första två gångerna om en större kiosk, inte mer. När vi nu återvände några veckor senare, efter att ha börjat handla i en billigare butik, var mataffären det modernaste jag sett på år och dagar. Jag riktigt njöt av den svala luften när jag klev över tröskeln, och gick direkt fram till kyldisken där jag stod och suktade efter svindyra importerade juicer från Sydafrika. Dido gick fram till en stor man som stod och plockade croissanter i brödhyllan. De verkade känna varandra. Men juicepriserna slukade mitt intresse, och jag vände tillbaka blicken mot dem. När Tridon hade betalat gick vi ut mot bilen. Dido ville genast att jag skulle förstå vem han talat med.

- That man is a very important person. He has a lot of power. His brother is a minister in the government, klargjorde Dido, utan att jag egentligen bett om någon närmare förklaring .

Och plötsligt insåg Dido sitt misstag – vad han glömt. Ivrigt greppade han tag i min arm och drog in mig i butiken igen. Han hade glömt presentera oss. Mannen var upptagen i telefon. Artigt placerade vi oss framför hans varukorg för att vänta. När luren klickat presenterade Dido mig. Mannen nickade förstående mot Dido, sedan mot mig, och våra händer möttes i en mjuk skakning följt av lite fjäskande småprat från oss båda - så där man pratar med någon man blir presenterad för. Sedan gick vi ut till bilen igen.

I efterhand slog det mig. Jag hade skakat hand med en del av den lilla elit som sitter på makten här i Kongo- Kinshasa. Brodern till en minister. Att ha makt i ett land där majoriteten av befolkningen hungrar – det är makt. Och självklart jobbar bröderna på samma myndighet. Inte med lika höga befattningar, men ändå. Att den mördade presidenten, Laurent Kabila, omedelbart blev ersatt av sin egen son, Joseph Kabila, kanske illustrerar vissa av de inställningar och principer som finns i dagens regering. Nepotism eller inte, men de offentliga värderingarna i Demokratiska Republiken Kongo är långt ifrån just det: demokratiska. Förra året försvann eller avrättades över 500 personer med kopplingar till oppositionspartier runt om i landet. Samtidigt står regeringstrupper för omkring 40 procent av de fruktansvärda brott som riktas mot civilbefolkningen. För att inte tala om polisen, som för första gången gjorde mig riktigt irriterad senare samma kväll.

Med fulla matkassar i baksätet släppte Tridon av oss på andra sidan gatan där jag bor. Vi skulle precis korsa vägen när en polis försökte fånga vår uppmärksamhet. Vi gjorde som man oftast ska göra: fullkomligt ignorerade honom. Men han stod på sig och sprang ikapp oss. Vi fortsatte gå. Till slut stannade Dido upp och ställde sig flåsande ansikte mot ansikte med den utmärglade mannen i uniform. Diskussionen kunde börja. Alltefter den fortlöpte höjdes samtalstonen successivt, ända tills allting bara var rena skrik. När ytterligare två skuggor skymtade framför oss så kapitulerade Dido. Vi fick gå med till chefen, som bara ville tala med oss, hette det. Varenda Kinshasabo vet vad det innebär. Dido ringde efter Tridon som genast vände bilen. Sedan satte vi oss öga mot öga med en tillbakalutande polischef.

- Vad gör du i landet? När kom du? Hur länge ska du stanna? Frågorna avlöpte varandra. Mitt tålamod var sedan länge helt slut, och jag kontrade med det sista jag borde sagt:

- Vill du tala med min ambassad?

Ett par uppspärrade ögon och en kaskad av saliv och missunnande utlägg gjorde inte svaret svårt att förstå: NEJ. Det ville han verkligen inte. Tridon och Dido drog den upprörda polischefen ifrån mig för att fortsätta förhandlingarna bakom bilen. Där avgjordes det. 20 dollar. Sen var jag en fri man igen. 

Kära vänner, familj, främlingar och ja, vem som helst egentligen...

Mitt namn är Gabriel Lindén. För tillfället befinner jag mig i Demokratiska Republiken Kongo för att förse diverse humanitära intressegrupper med ögonvittnesskildringar, direkt från en bortglömd del av världen. Sedan drygt en månad har arbetet fortskridit mycket framgångsrikt. Sammanlagt fem organisationer, inklusive ett otal individer världen över, har visat uppskattning för mitt arbete och betonat betydelsen av det.

Vi har lyckats identifiera några prioriterade behov som nu uppmärksammas för allmänna och utvalda grupper. Tanken är att de som har möjlighet, tillsammans med mig och involverade organisationer, kan bidra med olika insatser.

Prioriterade behov:

1) Engelska läroböcker behövs. Få kongoleser talar engelska. Intresset är enormt.

2) Sprid hur situationen ser ut i Kongo. Jag har möjlighet att förse lärare, elever, biståndsarbetare, föreläsare, journalister och många fler med fakta och ögonvittnesskildringar. 

3) Sponsring av frakt för donationer. Fotbollsklubben FC Djursholm har skänkt ett hundratal sportkläder som behöver fraktas från Stockholm till Kinshasa.

4) Sponsring av fotografering och dokumentation i Kongo-Kinshasas första eko-by. Byn är avlägset belägen och vi behöver finansiering av transport dit.

5) Stötta gatubarnen i Kinshasa. Dessa individer tillhör några av samhällets mest utsatta. Vi försöker göra deras röst hörd någonstans där någon lyssnar. Kanske lyssnar du eller någon i din närhet.

Kan du hjälpa till? Eller är du bara nyfiken och vill veta mer? Tveka inte att höra dig direkt till mig i Kinshasa. Alternativt till Earth Rights Institute eller OneWorld Works i Los Angeles.

Gabriel Lindén – On the ground in the Democratic Republic of Congo,

+ 243 99 06 21 075 / [email protected] / http://inafrica.blogg.se

Annie Goeke - Earth Rights Institute,

+ 1 310 881-7265 / [email protected] / http://earthrights.net

Ira Simmons - OneWorld Works,

+ 1 310 572-1090 / [email protected] / http://oneworldworks.org

Me, witnessing an arrested teenager pushed by the police: “What did he do?”

Armand, after asking: “He cut of the hand of a mama with that machete.”

Me: “Cut of? The hand is of?”

Armand: “Yes it is. The mama is at hospital.”

Me: “Oh my God."

Armand: “Yes, cutting of a hand, it is not good.”

Dido: “How do people consider homosexuality in Sweden?”  

Me: “A few people are still conservative and can’t accept it. Most people accept it though, more or less.”

Dido: “Is it normal?”

Me: ” It is not very common. But yes, absolutely it’s normal.“

Dido: “Two men walking together as a pair, it is not how nature made us. I would not allow myself seein something like that.”

Me: “In Kenya you can get death penalty for being homosexual.”

Dido: “Hm. Here there is no need for that. They would be killed anyway. Maybe TV would come and film first. Then people would throw stones. They would be killed.”

Poliserna här i Kinshasa är överallt. Dels på flygplatsen där jag fick ett hyfsat besvärligt välkomnande av dem. För tyvärr är det så. Polisen här är långt ifrån synonym med vad jag är van vid. Deras egentliga uppgift, att upprätthålla allas rättssäkerhet, är omvänd till det motsatta. Här i Kinshasa lever polisen ett fullständigt laglöst liv. Människor fruktar dem.

Häromdagen, på väg till ett barnhem, passerade vi en grupp på kanske trettio uniformerade poliser - alla i färd med att välta en minibuss. Jag förstod ingenting. Efter en något svårtolkad utläggning från min vän Armand fick jag ett skrattretande svar:

     - Bussen har förmodligen inte servats på länge.

Och skrattretande är det. Det finns inte en bil här i stan som någonsin kan ha genomgått en fullständig service. Med undantag från alla fräsiga FN-jeepar utgörs stans bilpark av gamla secondhandvrak från Europa och USA. Hemma i väst har de inte fått köras på flera år, men när de skeppats hit blir de plötsligt kördugliga och används tills sista motorhaveriet verkligen inte går att åtgärda, inte ens genom att tro på högre makter.

Sanningen ligger nog snarare i att föraren till den välta minibussen inte haft lite småpengar i fickan. Här tar poliserna ut den lön de egentligen borde få, direkt från dem de egentligen ska backa upp: medborgarna. Och det sker helt öppet. Överallt är dem, mellan bilar och arbetande gatubarn, småpratandes med allt och alla. 

     Och så plötsligt är den där. En öppen handflata viftandes efter pengar. Offret, vilket kan vara vem som helst, gör många gånger sitt bästa för att prata sig ur situationen. Att förhandla med någon som har ett tungt automatvapen hängande över axeln är dessvärre inte helt lätt. Så handen åker ner i fickan. Förhoppningsvis finns där någon sedel. Och i en handklappning kläms den in, som for att säga "jag vill inte ha problem, låt mig gå". Ofta slutar det just här. Ibland inte.

På vägen hem från barnhemmet kunde jag räkna till inte mindre än 13 upp-och-ned-liggande fordon, som små skalbaggar liggande på rygg, oförmogna att vända på sig. När vi hoppat av för att byta buss fångade ett pysande oväsen min uppmärksamhet. Jag vände mig rakt mot en svettig polis, i färd att skära sönder bildäck med sin bajonett. Bilens förare syntes inte till. Jag vände mig mot Armand för en förklaring.  

     - Det finns ingen förklaring, mumlade han. Sedan gick vi vidare.

Att skära sönder bildäck är ett straffbart brott i Sverige, och i de flesta andra länder förmodar jag. Här i Kongo är det polisen som är gärningsman. Att de står för en stor del av brottsstatistiken ser jag varje dag. Vad jag inte ser är det värsta - våldakter och mord. Sen är det just det, och det glömde jag, det finns ju ingen brottsstatistik.

Dido, manager at Jatukik: ”What about raping, is it common in your country”?

Me: “No, though it happens, what about here?”

Dido: ”Here people can be raped without even knowing it – people here don’t know their rights.”

Dido after church: ”For me, God’s words is like a bread.”

Raol, businessman, on his way home from funeral: "Bad roads, no electricity. It can’t be like this in your country? This is misery - people suffer. This is corruption. The president and his men are eating our money."

Peter, English teacher at Jatukik: "How do you do in your country if you do not have anything at all?"

Me: "You apply for different jobs. If you still do not have a job, maybe after two months, the social authority will give you some money for basic needs as food and housing.”

Peter: "Ooh. Here it doesn’t work like that. People here are killing in order to fill their hunger. People here are dying every day. Just go outside the city and you'll see people who have it very very difficult."

Me: “What do you think of the president and the people around him?”

Raol: ”Todays government is not chosen by the Congolese people – it is chosen by powers in western-world.”

Me: “What do you think of the upcoming election 2011, are there risks for violence?”

Dido: “Congo's Joseph Kabila will remain President. People are hungry. They do not have the energy to fight.”

Me: “What would you do for the Congo if you became a politician?”

Dido: “Teach people their rights.”

Me: “What about the corruption?”

Dido: “Congolese do not know their rights. This is where our work must begin. Nothing can be solved before people understand what their rights are. Education and information is the key.”

Old Mama, mother of 5 kids: “Everything was better before.”

Me: “Before what”?

Mama: “Before independence.”

Me: “Why?”

Mama: “Children went to school. One could go to hospital. Today things are difficult. Difficult.”

I have summarized a breakdown of economical needs related to our project here in Kinshasa. We are looking forward to hear from anyone willing to provide with sponsoring, ideas, questions or comments. So here goes...

1. My living costs are not very high and if we could get assistance funding them I would be able to stay here longer.
     My current costs are:

a)10 USD/day = food
b)5 USD /day= transports etc.

In other words, totally 450 USD a month. My housing is free after arrangements by the Jatukik Providence Foundation.
     Further time here in the DRC would give me possibilities to follow some individuals more deeply, which eventually can result in spreadings of their lifes in forms of pictures, videoclips and text stories to organizations and international media.

2. Jatukik Providence Foundation in collabaration with US-based Earth Rights Institute have developed the first eco-village in the DRC. One of many ambitions is to provide both organizations with pictures from this unique project. In addition a Swedish based NGO, Globetree, have asked me to investigate several areas of interest in order to implement a new project in the village. Here are costs for transportation, go and return, to the Eco-village:
 
300 USD - flight ticket
400 USD - hiring of jeep
300 USD - fuel to the jeep
 
Totally 1000 USD
 

3. FC Djursholm, a football-club in Stockholm, has donated hundreds of sports t-shirts to the children of Jatukik and Espoir Pour Tous. I was only able to bring 70 t-shirts. Both organizations have already proved there are innovative ways of using these clothes. Now we need someone willing to pay ship-costs for the rest, Sthlm-Kinshasa.

12 september 2009:

Vilken dag. Det blev inte mycket sömn inatt. Mellan Stockholm och Addis satt jag med två visserligen vänliga finskor – tyvärr lite väl mycket finskt kacklande in på småtimmarna. De hade knappt varit i Afrika förut och var på väg till sin kusin i Kampala. Addis var betydligt grönare än jag mindes från förra året, kanske olika regnperioder. Det var jag och ytterligare en svensk på flyget från Addis mot Brazzaville. Trodde vi skulle få chans att prata, men istället kom en småkonstig peruansk turist fram och la huvudet på sned, utan att lyckas tyda min nationalitet. Svensken gick av redan i Brazza.

Småcharmig sista mellanlandning föresten. Halva skaran resenärer gick av, och samtidigt attackerades planet av små män i gula västar med damsugare på ryggen. För att spä på kaoset fylldes planets resterande hälft sedan upp med resenärer mot Europa, eller som hon som satte sig bredvid mig: New York. Måste erkänna att det kändes hyfsat avlägset med NY, framförallt när vi gled över den mäktiga Kongofloden. Kunde aldrig föreställa mig att den skulle vara så bred. Otroligt.

Däremot hade jag förställt mig på att flygplatsen kunde bli en utmaning. Tur det. För det blev det också. Med kalla fötter stack jag in mitt pass till en kvinnlig kontrollant. ”Är det första gången i Kongo”, undrade hon. När jag svarat skrek hon på en man i rosa skjorta. Han tog mitt pass och ledde mig och en kritvit libanes lite avsides. Trevlig gubbe som uppenbarligen bara skötte sitt jobb för idioter till överordnade. Fick visa upp mitt amerikanska arbetstillstånd som han och ytterligare två personer kämpade sig igenom. Allt var ok. Och jag fick ställa mig längst fram i kön igen. In med passet igen. ”Vilken adress ska ni bo på”? Bra fråga, tänkte jag tyst. Tyvärr räckte ingen av organisationernas namn. Mannen i rosa skjorta kom rusande igen varpå jag gav honom organisationens telefonnummer. Fullständigt otroligt att han fick tag på rätt personer direkt. Andades en lättnades suck när de kunde ge poliserna en exakt adress för min vistelse och jag förstod att rätt personer väntade på mig utanför. Som jag förstod beordrade rosa mannen en av sina yngre konstaplar att hålla koll på mig. Jag var punktmarkerad.

Hoppet för mitt bagage tvärdog när jag kom ut i någon slags kombinerad ankomst-/bagagehall. Om det ens skulle komma så långt som ut på rullbandet skulle många fler än jag ha chansen att ta det först. En kille med gul väst bad att få se mitt bagagekvitto, varpå han stoppade ner det i bröstfickan och lovade att bära min väska mot lite pengar. Jag avböjde och sneglade på namnbrickan: Alexis, memorerade jag. Efter ett bra tag började jag fundera om rullbandet ens fungerade. Men det gjorde det. Alexis granskade noggrant varenda väska och undrade om det var min, eller var den lik? När den tillslut kom helskinandes och fortfarande låst med det lilla ovärderliga hänglåset fattade jag ett bestämt grepp och började gå mot utgången. Alexis hängde efter. Polisen var borta.

För att få ut bagaget ur ankomsthallen skulle jag erlägga en ”specialavgift”. Alexis hjälpte mig dock ur situationen och jag travade rätt ut på gatan. När jag förstod att ingen stod och väntade på mig gick jag in igen. Plötsligt fick jag syn på den sen tidigare polisen, som presenterade mig vänligt för Dido från min organisation. Alexis gav upp och försvann. Dido leddes in till ett kontor, och jag fick vänta utanför. Folk sneglade nyfiket på mig och några poliser undrade var jag kom ifrån. ”La Suede, vous connaisez?”, kontrade jag. Det skakade på huvudet och lunkade fundersamt vidare. Dido kom snart ut och vi gick raka vägen till en för Kinshasa mycket fräsig jeep, där väntade Raymond och Papie. Senare fick jag veta att Dido betalat 60 dollar där inne för att få mig ut från flygplatsen, tydligen något fullständigt normalt för nykomlingar. Jag är skeptisk. Men de stod för kostnaden.

Alla var tacksamma att jag pratade hyfsad franska. Både Dido och jag sken upp när vi förstod att vi båda bott i Nairobi. Mycket mer hann vi inte innan första poliskontrollen.  Vi blev stoppade och Papie klev ur bilen och försvann med registreringsbeviset i högsta hugg efter polisen. Efter 20 minuter gick Dido för att kolla läget. 30 minuter och några dollar senare skumpade vi vidare, sicksackandes mellan stora krater-hål på den bitvis asfalterade vägen. Jag vill inte föreställa mig hur det blir om några veckor när regnen kommer och dessa kratrar fylls med vatten.

Vi kom fram till ett större compound med mysiga träddungar och motelliknande rum. Jag visades in i ett litet eget rum med allt jag behöver. Säng med myggnät, litet skrivbord, handfat och en dusch – som visserligen inte funkar. Istället är den ersatt med en hink vatten jag kan hälla över mig. Toalett finns precis runt hörnet.

Efter en lång kväll av diverse besök hos olika familjer och vänner till de som kört mig sitter jag nu här på rummet och är evigt tacksam att det finns el och rinnande vatten. Kinshasa för övrigt, åtminstone den stadsdel jag befinner mig i, är becksvart. De har inte haft el på två dagar. Vad som också känns bra, trots de kolsvarta kvarteren, är att Kinshasa tydligen ska vara säkrare än Nairobi. Riktigt skönt att veta. Enligt Dido är en majoritet av Kinashasa-borna förhållandevis okunniga/ovetandes kring de betydligt mer instabila omständigheterna ute i andra delar av landet. Det enda som skvallrar om landets säkerhetsmässiga misär är FN och dess fredsbevarande trupp MONUC som har sitt högkvarter här i Kinshasa. De är överallt med sina blå hjälmar och vita jeepar.

Med de betryggande orden lägger jag mig nu för att sova. Hej på ett tag.

Contact: Ira Simmons, President of Oneworld Works @ 1-310-572-1090

Contact: Gabriel Lindén sommarvägen 1, 182 74 Stocksund Sweden, Tel + (00) 46 70 447 03 54

Oneworld Works, a Venice, CA based 501 © 3 non-profit organization in collaboration with Kinshasa, Democratic Republic of the Congo based Espoir Pour Tous is proud to announce that Gabriel Lindén, a Swedish citizen will leave from Stockholm for the DRC on September 11, 2009. He will spend two months in Kinshasa working with our Mobile School Program for street children and former child soldiers. Gabriel will instruct the children on how to operate Flip video camcorders and digital cameras. They will document their daily lives in the streets of Kinshasa. Our goal is to produce a raw video documentary for a DVD and to publish photographs taken from the perspective of the students. The proceeds from the sales of the documentary and the book will provide scholarships for the participants and any additional funds raised will go to the program to assist more students.

Upon completion of his assignment in Kinshasa, Gabriel will travel to Kibeti, in the jungles of the Bandundu Province. There he will assist Jatukik Providence Foundation and Earth Rights Institute (our partners in the Los Angeles based Coalition for a Sustainable Africa) with their development of the DRC’s first Eco Village.

Gabriel Lindén graduated from Viktor Rydberg Gymnasium, located in Stockholm Sweden, on May 28, 2009. Last year he lived in Kenya for ten months where he encountered an environment characterized by cultural wealth and overwhelming poverty. During his time in Kenya he combined his studies with travel, voluntary work in the slums and wrote freelance articles for several Swedish newspapers. The post-election violence after the 2007 elections presented him with the opportunity to write a newspaper article for which he received a scholarship of 10,000 Swedish kronor ($1000.00 US dollars). Gabriel has also traveled in other African states, including South Africa, Ethiopia, Madagascar, Rwanda and Egypt.

Generally he is driven by a desire to interpret reality in sensitive ways. His ultimate vision is to take action to bring about change and influence the environment and human living conditions.

Gabriel will provide us with eyewitness news from Kinshasa.

You can support Gabriel and Oneworld Works’ programs by making a tax-deductible donation of any amount to the organization. Visit our website at www.oneworldworks.org and you will find the instructions regarding making a donation.

2138 Penmar Avenue Suite 3 Venice, CA 90291 Tel: 310-572-1090 URL:www.oneworldworks.org