inafrica

Lördag 7 november 2009,

Efter veckor av oklarheter kring vem som ska hämta mig på morgonen har vi nu löst den förmodligen viktigaste logistikbiten. I alla fall nästan. Klockan 9 varje morgon sitter jag med min svensk-punktliga-pliktskyldighet och spejar ut över den lilla innergården. Oftast ploppar Armands huvud upp över plåtporten mer eller mindre klockan 9. Idag tog det lite längre tid. Eftersom jag hade ägnat dagens första timme åt att hämta vatten och tvätta kläder, förmådde inte ögonlocken hålla sig öppna särskilt länge i väntan på Armand. Klockan halv elva hörde jag Armands röst någonstans långt borta. Plötsligt var den alldeles vid mig. Ögonlocken slogs upp och jag möttes av en leende Armand i färd att förklara hur han frestats att låna min kamera för att ta en bild. Jag muttrade något nyvaket till svar och tittade irriterat på klockan. Föreslog att Armand kanske kunde ringa, eller åtminstone skicka ett SMS, nästa gång han är 1,5 timme sen. En väldig bra idé tyckte Armand. Om han gör det återstår att se…

På väg mot kontoret väcktes mina farhågor. Inga knastrande radioapparater - något som brukar innebära elavbrott. Och mycket riktigt. Väl inne på kontoret möttes jag av i stort sett ingenting. Med elen dör också arbetet. Carmen, Jatukiks sekreterare, satt småslumrandes mellan svarta datorskärmar efter timmar av väntan. Efter någon sekund insåg jag att min fråga; ”ingen el?”, framstod som närmast idiotisk. Erik, kontorets teknikfreak var ute för tillfället. Endast Carmen, Armand och jag var lämnade åt teknikens ofungerande vetenskap. Fick syn på den nyinköpta elgeneratorn vid dörren. Hm, provocerande tänkte jag. Efter en timme av ingenting föreslog jag att vi skulle använda generatorn. Tyvärr ingen diesel, kunde någon konstatera efter att ha kikat ned i tanken. Då plötsligt kom Erik in genom dörren. Lika snabbt som han var där var han sedan borta. Jag blev skitsur eftersom jag trodde att han bara flydde problemet. Som tur var hade jag fel. På andra sidan gatan var Erik, självklart med några sedlar i handen, igång att förhandla med grannarna om vi kunde koppla över till deras nät. Sen vet jag inte vad som hände. I vilket fall surrade takfläkten igång runt tvåsnåret. Den resterande halvan av dagen var räddad. Äntligen kunde jag börja jobba.

Pratade med länge med pappa, kortis med Johanna, och till sist ett efterlängtat samtal med chefen i USA. Har precis insett att Skype måste vara Guds gåva till oss människor som har turen att vara utrustade med en dator. Trots att jag sitter i hjärtat av Afrika, världens sämsta plats för internet och allt vad teknik heter, kan jag väldigt ofta prata utan större störningar med alla er i helt andra delar av världen. Johanna, tro mig, jag har inte blivit mytoman. Det var bara vi som hade lite otur idag.

Tanken var att Pappie skulle introducera Kinshasas nattliv för mig ikväll, vilket verkligen är på tiden nu efter två månader i den här stan. Men just det, han skulle ju på bröllop ikväll, påminde han sig själv när jag efter en hel dag av pepp precis skulle göra mig i ordning.  En annan dag. Ja, en annan dag, upprepade jag.

Precis när Dido och jag hade stigit ur taxin dog hela kvarteret ut. Ingen el ikväll heller, suckade jag inombords. Ingen el och ingen klubb. Vilken värdelös lördagskväll. Natacha och Bobo satt båda och talade i telefon utanför vår port när jag kom hem.  Grannen på andra sidan har på något mystiskt sätt alltid el när vi andra är utan, och därför drar vi ofta ut verandans plaststolar när elen är borta. I ljuset av grannens strålkastarliknande lyktor kan vi i alla fall se varandra när vi pratar. Dessutom är det mysigt att sitta vid sidan av gatan och se alla människor som passerar, även om det nästan inte är någon som passerar en lördagskväll som denna. Hade precis knaprat upp mina sista baguettsmulor när det blixtrade till längre ned på gatan. Sedan kom den, På några sekunder vandrandes från hus till hus. Elen. Precis som när Sverige gör mål i någon viktig landskamp, jublade hela gatan i ett enda kollektivt glädjetjut. Sedan bar vi in stolarna på verandan igen.

Inne i köket kom orden som kom att vända mig upp ned för några minuter.

-       De har fixat vattnet, förkunnade Bobo nästan i förbifarten.

-       Ursäkta vad sa du för någonting? undrade jag lite förvirrat.

Bobo gick fram till kökskranen, tog ett bestämt grepp, och vred om. Jag trodde inte mina ögon. Ur kranen forsade rinnande vatten. Mina händer åkte upp över ansiktet. Lyckoruset var enormt. Bobo började genast kikna av skratt när hon insåg vilken reaktion hennes lilla manöver hade orsakat.

Fortfarande kan jag inte riktigt fatta att det är sant. Vi har vatten. Vattnet rinner. Ur en kran.

Nice.