Möten under fältarbetet
Bilder från Etiopien
Mount Elgon
I skumpade minibussar, med kacklande hönor över axeln och ammande spädbarn sprattlande bredvid mig, har jag de senaste veckorna farit kors och tvärs över Kenya. Jag har tagit mig till platser jag knappt kunnat drömma om att få se. Mount Elgon var en av dem.
Mount Elgon är ett av Kenyas största berg och sträcker ut sig i ett avlägset område på gränsen mellan Uganda och Kenya. Här finns herdarnas vidsträckta grässlätter och urskogsbefolkningens ogenomträngliga djungel. Men skönheten bedrar.
För fem år sedan var detta en plats för några av de grymmaste övergrepp som drabbat Kenya i modern tid. På kort tid dödades över 1000 människor under våldsamma sammandrabbningar mellan den lokala milisen, SLDF, och den kenyanska armén. Som så många andra gånger handlade denna konflikt om rätten till mark, vilket också var anledningen till mitt besök.
Landkonflikter är det centrala temat i mitt uppsatsarbete. Tanken är att undersöka om konflikterna minskat efter antagandet av Kenyas nya konstitution, som bland annat reglerar landfrågor. Därför försöker jag besöka områden som är hårt drabbade av problemet. Att åka till Mount Elgon, som för de flesta förefaller som en smått galen och obegriplig liten expedition, blev därför ganska naturligt.
Tyvärr är det inte alltid helt lätt. Även om jag vet att det finns massgravar ett stenkast från de byar jag besöker, så kan det vara en sann utmaning att få folk att berätta. Att öppna upp sitt blödande hjärta för en främling är förstås svårt, framförallt när man undvikit att göra det för sig själv. Därför har jag lärt mig att det är mycket som krävs för en lyckad intervju. Framgångsreceptet är tålamod, ödmjukhet och givetvis garantier om fullständig anonymitet.
(För att få en känsla kring mitt arbete i Mt. Elgon, se denna video som inspirerade mig till resan: http://www.youtube.com/watch?v=NPLdwu3lqTQ)
Ibland är det frustrerande när folk instinktivt svarar NEJ på frågan om de känner till en nuvarande landkonflikt, eller en konflikt som pågått tidigare, samtidigt som jag ser nedbrända hus i bakgrunden. Men efter att jag ställt samma fråga om och om igen, med lite olika formuleringar, kommer oftast den ena vidriga historien efter den andra. Det är skolpojken vars granne plötsligt försvann. Det är Peter som vaknat upp mitt i natten av sin frus skrik, och sedan tvingats se på när hela familjen hackas ihjäl - rakt framför honom. Det är rektorn som samlat ihop gamla sängar och gjort sin skola till ett nytt hem för flickor som blir våldtagna av soldater på väg till skolan.
Även om milisen SLDF finns kvar är de få människor på Mount Elgon som ställer sig bakom gruppen och dess kamp för rätten till mark. Detta i kombination med den kenyanska arméns skoningslösa bekämpning har gjort SLDF till en bråkdel så inflytelserikt som för några år sedan.
Trots att de flesta på Mount Elgon bär på fruktansvärda minnen är det förvånansvärt många som ser positivt på framtiden. Optimismen är inte sprudlande, men finns där.
Det är med lättnad jag hoppar upp bakpå motorcykeln och rullar ned för berget, med en enda tanke: alla intervjuer gjorda! Nu börjar nästa fas i uppsatsarbetet. Skrivandet.
Genom Etiopien
När man åker genom Etiopiens ändlösa bergslandskap får jag just den känslan. Mil efter mil med dramatiska klippformationer och däremellan pojkar som vakar över boskap och kvinnor med spädbarn på ryggen. Plötsligt väcker mamma mig från dagdrömmandet.
- Vad mycket fortare det skulle gå om inte alla berg var i vägen.
Visserligen har hon rätt. Men vad kan man begära, typ hela Etiopien är ju täckt av berg. Dessutom är det av just den anledningen vi sitter i bilen, på väg norrut mot Simien Mountains, en av de största och högsta bergskedjorna i hela Afrika. Vi, mamma, jag och alla syskon (minus Sebastian som sett till att få streptokocker), har bestämt oss för att ta oss an dessa. Lite som när vi fjällvandrade i norrland på sommarlovet när vi var små. Men nu är det jullov, och vi är i Etiopien.
Mannen som kör oss verkar ha hittat rätt i livet. Sjungandes helt ogenerat till tonerna av etiopisk axeldansmusik, och med ordenliga tendenser till tondövhet, tar han oss genom landet. En gång stannar han till och sträcker ut huvudet ur bilen. En liten vitklädd man med ett silverkors i högsta hugg kommer plötsligt fram från vägkanten. Han sträcker ut korset mot bilen och vår chaufför kysser det samtidigt som den vitklädde mannen ger honom en välsignelse. Till slut förs en sedel diskret ut genom fönstret och hamnar i prästens ficka. Vi susar vidare. Senare förstår jag att det kanske inte är helt omotiverat med en välsignelse.
- De här vägarna är inte helt säkra, förklarar vår chaufför när jag undrar varför det plötsligt står polismän med automatvapen längs vägen.
- Varför? undrar jag.
- Jo, det finns dem som kastar stenar på bilar som passerar. Ibland stoppar dem till och med bilar. De kan råna. Och ibland dödar de människor, förklarar han som om det vore vilken självklarhet som helst.
Jag sneglar bak på mamma som av ansiktsuttrycket att döma inte alls uppskattar det hon hör.
- Oroa er inte, försäkrar vår chaufför när han lägger märke till våra reaktioner.
- Jag har varit soldat i armén. Jag kan de här vägarna.
Det visar sig att vår tondöve chaufför arbetat i betydligt mer riskfyllda områden. Har man kört militärfordon i ogadenprovinsen, ett stenkast från Somalia, och dessutom arbetat i gränsområdet mellan Etiopien och Eritrea, mitt under brinnande krig, då har man nog varit med om det mesta. Mamma verkar bli lite lugnare, och jag återgår till att uppslukas av det vidunderliga landskapet på andra sidan fönstret.
Första veckan
Tillbaka
Det är något speciellt med att sätta sig på flyget tillbaka till Kenya. Inte bara för att det har gått nästan fem år sedan jag flyttade därifrån, utan också för att jag åker dit av en helt annan anledning den här gången. Säkert kommer det att bli en helt annan upplevelse. Men som alltid börjar äventyret redan på flyget.
Att mellanlanda i Istanbul var vart värt varenda sekund. Känslan av att glida in rakt över denna jättestad och vad som tycks vara ett myller av liv måste man bara ta vara på. Speciellt när det är solnedgång. Jag hann ta cirkus 2,5 andetag av den lätt höstiska luften innan jag klev in på flygplatsen i Istanbul. Där började jag småprata lite med en asiatisk grekiska (kvinna med asiatiskt ursprung bosatt i Grekland). Hon visade upp sin biljett: DAR ES SALAM. ”Känner du till det här stället?” frågande hon. ”Jo visst”, svarade jag. ”Jaha, du kanske är därifrån, från Sydafrika?” Jag tittade lite oroligt undrande på henne. Det är ju alltid bra att veta vilket land man är på väg till. Men jag kände att jag inte orkade förklara att det faktiskt var till Tanzania hon var på väg, så jag lämnade henne åt sitt öde och gick mot min gate.
Där sjönk jag för några minuter in i lite pluggläsning. Plötsligt hördes en duns och mannen som några sekunder tidigare suttit mitt emot mig låg nu på alla fyra, nedanför mina knän, och plockade upp ett gäng med piller som han spillt ut över golvet. Jag frågade om allt var okej, och visst insisterade han, på släpig chicagodialekt. Det visade sig vara en mycket pratglad herre som försökte få mig att förstå hur mycket han älskar Nairobi. Jag ställde lite artiga följdfrågor till hans långa utläggningar, men förstod av hans svajande blick att han var långt ifrån i toppskick. Kanske var de pillrena som blandats lite fel i hans genomskinliga burk.
I gången på väg mot planet träffade jag sedan en sjuksköterska som bott i Orlando för att hjälpa Disney World bygga upp en Afrikapark. ”Du vet Mombasa?” frågade hon ”Jo”, svarade jag. ”Disney har byggt upp en kopia av Mombasa, och det är exakt som riktiga Mombasa!”, fortsatte hon - något jag fortfarande har svårt att tro, men hennes entusiasm var omöjlig att gå miste om. Nu var hon på väg tillbaka till sitt Kenya för att det helt enkelt ligger rätt i tiden. Samtidigt som det blivit allt svårare att få ett fast jobb i Florida sprudlar det av möjligheter i Kenya förklarade hon. ”Jag ska föresten kandidera till Minister of Health i nästa val 2016”, avslutade hon innan vi gick ombord.
Jag försökte sova. Men det gick inte så bra så jag slog upp ögonen igen och tittade ut genom fönstret. Långt där nedanför slingrade sig en strimla gula små ljusprickar, omgivna av oändligt mörker och med en svart rand i mitten. Kunde den där svarta randen vara Nilen? Och de där ljusprickarna någon stad? Jajamänsan. Efter att ha tittat på kartan kunde jag konstatera att vi var rakt ovanför Luxor. Jag fylldes med en stor glädje. Om vi skulle tvingas landa här så skulle vi trots allt vara i Afrika.
Färden fortsatte längs Nilen. När jag sett hur floden delade sig i Khartoum, då var alla planer på att försöka sova som bortblåsta. Inte långt därefter landade vi med en lätt duns på kenyansk mark.
Jones, som hämtade mig, stod som lovat vid utgången. Steven var med också, vilket senare skulle visa sig vara Jones kusin. Måste erkänna att jag var hyfsat skeptisk när de visade mig fram till en liten Toyota fri från någon som helst taxiskylt i den mörka Nairobinatten. När Steven hoppade in baksätet efter att Jones och jag satt oss där framme blev jag ännu mer tveksam. Det är inte ovanligt med bilrån i Nairobi och det faktum att jag inte kände någon av dessa gossar gjorde mig nervös. Lyckligtvis förbyttes nervositeten snabbt till lugn när vi ringde min vän Frida som bekräftade att jag satt i rätt bil.
Nu har jag installerad mig hemma hos Frida som hyr ett rum av en tjej som jobbar hela tiden så vi har princip hela lägenheten för oss själva. Idag har vi mest strosat runt i våra gamla kvarter. Skönt är att mycket är sig likt. Samme man sitter och lagar skor i hörnet till Ngong Road. Tutande matatus i massor. För att inte tala om doften av nygrillad majs och däremellan en salig kombination av avgaser och nybränd plast som riktigt sticker i näsan. Härligt är det.
Chatting from the forgotten country - DR. Congo
Me: “Which solution can bring your country out of all this chaos?”
Willy Kipasa: “Change of the Congolese mentality.”
Raymond, director of Jatukik: “We need to love each other.”
Oscar Kiziamina, pastor and Member of Parliament, preaching: “In Europe there is a country called Sweden, where men are now marrying each other. If a Swedish priest refuses to marry to men, he can get five years in prison. It all started as a joke. Now its reality. Sooner or later these ideas will come here. So you have to prepare. You will tell the whites it is not something the Congolese can accept. It’s a black spirit.”
Public Administrator for 172 villages in Southwestern DRC: “Here, we are forgotten. There is no political presence here. No, nothing. The government has projects in other parts of the country. Not here. We are forgotten.”
Brian, former volunteer in DRC:s first Eco-village (written on the wall of mud in the hut where he lived for over a month): “There is no money here. But there is life.”
Bishop of Kikwit: “Look at that waterfall. This area has an enormous potential of producing electricity. I invited the Ambassador of Czech, and we traveled to potential sites where we wanted to install turbines generating power. But the government stopped everything. In Kinshasa, the government makes it difficult for us.”
Headmaster of school in Kibeti Eco-village: “Can your organization construct a roof for our school. Because here there is nothing. I have money, but…”
Raymond: “You have no money.”
Headmaster: ”If I have 50 francs it is still money.”
Raymond: “Hahaha!”
Raymond: “In Kibeti, one month, even one year, can easily pass before visitors come there.”
Me: “Ohh.”
Raymond: “You were the first visitor this year.”
Raymond, passing a village: “In this place you will only find women. All men were killed during the last coup.”
Me: “What did you do last week when I was away?”
Bobo: “Nothing. As always: eating, sleeping, washing and visiting church.”
Yves, priest in Kikwit: “People still bear in mind what happened in Rwanda. They don’t want it to happen here. That’s why our tribes are united.”
Yves: “Paul Kagame is robbing our country.”
Me: “Is it right cutting of hands and arms of thieves?”
Raymond: “It’s a discipline. Hahaha!”
Radio-report right from the streets
Svenska självklarheter orsakar lyckorus i Kongo
Lördag 7 november 2009,
Efter veckor av oklarheter kring vem som ska hämta mig på morgonen har vi nu löst den förmodligen viktigaste logistikbiten. I alla fall nästan. Klockan 9 varje morgon sitter jag med min svensk-punktliga-pliktskyldighet och spejar ut över den lilla innergården. Oftast ploppar Armands huvud upp över plåtporten mer eller mindre klockan 9. Idag tog det lite längre tid. Eftersom jag hade ägnat dagens första timme åt att hämta vatten och tvätta kläder, förmådde inte ögonlocken hålla sig öppna särskilt länge i väntan på Armand. Klockan halv elva hörde jag Armands röst någonstans långt borta. Plötsligt var den alldeles vid mig. Ögonlocken slogs upp och jag möttes av en leende Armand i färd att förklara hur han frestats att låna min kamera för att ta en bild. Jag muttrade något nyvaket till svar och tittade irriterat på klockan. Föreslog att Armand kanske kunde ringa, eller åtminstone skicka ett SMS, nästa gång han är 1,5 timme sen. En väldig bra idé tyckte Armand. Om han gör det återstår att se…
På väg mot kontoret väcktes mina farhågor. Inga knastrande radioapparater - något som brukar innebära elavbrott. Och mycket riktigt. Väl inne på kontoret möttes jag av i stort sett ingenting. Med elen dör också arbetet. Carmen, Jatukiks sekreterare, satt småslumrandes mellan svarta datorskärmar efter timmar av väntan. Efter någon sekund insåg jag att min fråga; ”ingen el?”, framstod som närmast idiotisk. Erik, kontorets teknikfreak var ute för tillfället. Endast Carmen, Armand och jag var lämnade åt teknikens ofungerande vetenskap. Fick syn på den nyinköpta elgeneratorn vid dörren. Hm, provocerande tänkte jag. Efter en timme av ingenting föreslog jag att vi skulle använda generatorn. Tyvärr ingen diesel, kunde någon konstatera efter att ha kikat ned i tanken. Då plötsligt kom Erik in genom dörren. Lika snabbt som han var där var han sedan borta. Jag blev skitsur eftersom jag trodde att han bara flydde problemet. Som tur var hade jag fel. På andra sidan gatan var Erik, självklart med några sedlar i handen, igång att förhandla med grannarna om vi kunde koppla över till deras nät. Sen vet jag inte vad som hände. I vilket fall surrade takfläkten igång runt tvåsnåret. Den resterande halvan av dagen var räddad. Äntligen kunde jag börja jobba.
Pratade med länge med pappa, kortis med Johanna, och till sist ett efterlängtat samtal med chefen i USA. Har precis insett att Skype måste vara Guds gåva till oss människor som har turen att vara utrustade med en dator. Trots att jag sitter i hjärtat av Afrika, världens sämsta plats för internet och allt vad teknik heter, kan jag väldigt ofta prata utan större störningar med alla er i helt andra delar av världen. Johanna, tro mig, jag har inte blivit mytoman. Det var bara vi som hade lite otur idag.
Tanken var att Pappie skulle introducera Kinshasas nattliv för mig ikväll, vilket verkligen är på tiden nu efter två månader i den här stan. Men just det, han skulle ju på bröllop ikväll, påminde han sig själv när jag efter en hel dag av pepp precis skulle göra mig i ordning. En annan dag. Ja, en annan dag, upprepade jag.
Precis när Dido och jag hade stigit ur taxin dog hela kvarteret ut. Ingen el ikväll heller, suckade jag inombords. Ingen el och ingen klubb. Vilken värdelös lördagskväll. Natacha och Bobo satt båda och talade i telefon utanför vår port när jag kom hem. Grannen på andra sidan har på något mystiskt sätt alltid el när vi andra är utan, och därför drar vi ofta ut verandans plaststolar när elen är borta. I ljuset av grannens strålkastarliknande lyktor kan vi i alla fall se varandra när vi pratar. Dessutom är det mysigt att sitta vid sidan av gatan och se alla människor som passerar, även om det nästan inte är någon som passerar en lördagskväll som denna. Hade precis knaprat upp mina sista baguettsmulor när det blixtrade till längre ned på gatan. Sedan kom den, På några sekunder vandrandes från hus till hus. Elen. Precis som när Sverige gör mål i någon viktig landskamp, jublade hela gatan i ett enda kollektivt glädjetjut. Sedan bar vi in stolarna på verandan igen.
Inne i köket kom orden som kom att vända mig upp ned för några minuter.
- De har fixat vattnet, förkunnade Bobo nästan i förbifarten.
- Ursäkta vad sa du för någonting? undrade jag lite förvirrat.
Bobo gick fram till kökskranen, tog ett bestämt grepp, och vred om. Jag trodde inte mina ögon. Ur kranen forsade rinnande vatten. Mina händer åkte upp över ansiktet. Lyckoruset var enormt. Bobo började genast kikna av skratt när hon insåg vilken reaktion hennes lilla manöver hade orsakat.
Fortfarande kan jag inte riktigt fatta att det är sant. Vi har vatten. Vattnet rinner. Ur en kran.
Nice.
Hon gör misären vacker
Tidig kväll, precis innan hon går ned bortom Kongofloden, visar Kinshasa sin bästa sida. Plötsligt blir misären på något sätt vacker. I alla fall för mig. Varje kväll förundras jag över hennes sista ansträngningar att åstadkomma något alldeles eget. Gula, orangea, rosa och röda. Varje kväll har sin egen nyans. Skenet hon sprider över myllret av hostande skåpbilar, skrikande gatupredikanter, pyrande små gatugrillar, och omkringvirvlande plastpåsar, är ett riktigt filmiskt sken. Och någonstans där är jag. Tacksamt kisande mot henne.
Kongos fauna är rik – kanske lite väl rik
Hade svårt att sova i natt. Kanske var det myggornas nattlekar i jakten på blod som ville mig annat. I vilket fall gick jag fram till fönstret för att ta lite frisk luft. Det tog inte mer än någon tiondels sekund innan jag insåg att jag inte var ensam vid fönstret. Lika snabbt som han var där, var han sedan borta. En gigantisk kackerlacka hade precis kilat in bakom gardinen, och en ännu mer livrädd Gabriel hade ryggat tillbaka från ett öppet fönster. Sedan var kampen igång. Mitt i natten, med en sandal som potentiellt mordvapen, ställde jag mig varje sekund frågan vem som skulle komma först: jag med sandalen, eller kackerlackan med sina sylvassa huggtänder. Efter två timmar, med lite pauser emellan, var matchen avgjord. Segrare: Gabriel.
Chatting from the forgotten country - DR. Congo
Raol: “Everybody wants our minerals: colton, diamonds. Everyone. That’s why we suffer. The Congo is like a rich home, unable to feed its own children.”
Me: “I’m happy. Today we have lots of important work to do.”
Dido: “Yes, white men like bein busy.”
Dido: "A son who protects his father, thats a man and a half."
Smakprov från en arbetsvecka i Kinshasa
Många frågar: Kongo, vad gör du där? Eller som mamma alltid undrar när jag reser: Hur ser en vanlig dag ut? Precis som så ofta när man reser är dagar och veckor sällan varandra särskilt lika. Här nedan är trots allt ett utdrag från min jobbvecka som precis passerat (med betoning på u-t-d-r-a-g). Kan lova att vardagen är betydligt mer levande än vad mina korthuggna anteckningar inger. Torrt - jag vet. Inte minst med tanke på hur mycket som händer utanför arbetet. Men nu får i allafall en undrande morsa några frågetecken besvarade. Och kanske någon mer för den delen. So here goes...
19 okt: Samtal med OneWorld Works. Redigering av bilder. Import av bilder till dator. Uppladdning av bilder på FB. Publicering av tre blogginlägg. Foto av Malou (engelska elev). Porträttbilder importerade till Armands USB.
20 okt: Foto/kopiering av dokument för Dido. Foto samt ifyllnad av green card formulär. Samtal med Espoir Pour Tous (ESP). Redigering och organisering av bilder för ESP. Mail skrivet till Sv. Ambassaden i Kinshasa.
21 okt: Stativ överlämnat till ESP. Redigering av foto och film för ESP - bränning av allt på DVD, överlämnat. Utvärdering från Kulturdag med gatubarn - mottagen. Mail till Sv. ambassaden skickat. Foto för green card, import och redigering av bilder. Samtal med Jatukik huvudkontor i Washington. Fotografering av mottagen hjälpsändning från USA, bilder importerade till dator. Trailer/bildspel från Kulturdag med gatubarn färdigklippt.
22 okt: Bilder importerade till Maman Pauline Foundation, via USB. Besök av barnhem Maison de L’espoir: foto av två nykomlingar med moder. Mail till Unicef. Bilder till Jatukik huvudkontor (3) från hjälpsändning. Trailer från kulturdag med gatubarn mailad till OneWorld och ESP. Samtal med OneWorld. Utvärdering från kulturdag mailad till OneWorld. Mail om avslag för nattplåtning skickat till ESP.
23 okt: Redigering av bilder. Foto och produktion av diverse greencard-foton. Olika mail till OneWorld, Globetree, ESP, ambassad och UNICEF. Redigering av bilder. Uppladdning av bilder på FB. Bild för I LOVE AFRICA mailad till Earth Rights Inst. Utvärdinering från barnhemsbesök mailad till Jatukik huvudkontor. Bilder till Jatukik huvudkontor på nykomlingar (3) vid barnhem. Arbete med reportagetext.
I känslosvallens mitt
Afrika är en inkonsekvent plats. Demokratiska Republiken Kongo i synnerhet. Inkonsekvent - en lite väl negativ klang kanske. Inte min mening att förstärka den, framförallt inte när det gäller Kongo.
Nej, inkonsekventa Kongo består av så mycket mer, vilket är oerhört fascinerande. Ingenstans har jag kastats fram och tillbaka mellan känslosvallen som här. Glädje och sorg, tillförlit och misstänksamhet, nyfikenhet och irritation, förhoppning och frustration, otålighet och tålmodighet, hunger och mättnad - ja listan kan göras lång. Ena dagen finner jag mig exalterad över vad jag får vara med om. Nästa dag är jag sur och butter för att ingenting tycks fungera. Antar att det tänket är fel, för alltid är det något som fungerar. Alltid finns någon vid min sida som är beredd att offra tid och energi för min skull. Oavsett om det gäller en strulande internettuppkoppling eller ett känslomässigt råd. Efter fem veckor har jag redan många vänner som skulle göra, inte vad som helst, men mycket, för mig här i Kongo. Hemma i Sverige tar det flera år att bygga upp sådana förhållanden.
Chatting from the forgotten country - DR. Congo
Natacha: “Do you have a girlfriend here?”
Me: “Here in Kinshasa? No.”
Natacha: “Why not? you have money…”
Me: “Money? No, that’s not how I get girlfriends.“
Me: “Yesterday I saw a boy in my age being arrested for cutting of a mamas hand with a machete.”
Dido: “Ohh, maybe she was a witch, the mama.”
Dido: “Policemen are disturbing so many drivers, and then they are running after skirts.”
Me: “Running after skirts?”
Dido: “Women. Sex.”
Ibrahim, 15-year-old street kid: “I don’t like eatin in the street. Look, people are watching. We need a table and a roof. We need a center.”
Ira Simmons, OneWorld Works L.A: “Humanitarian aid is about more than money. It’s about doing something. Together.”
Mrs. Michelline, Director of Mobile Street School for street kids: “Today it’s hard finding children. The police arrested many of them yesterday. I don’t know why... The kids will get penalties, doing hard work. And they will get no food. Maybe we will see them again in four days.”
Policeman, passing us: “What are you doing?”
Jules, 15 year old street-kid; ”Just chatting with these people, Sir.”
Policeman: “You shouldn’t be here. Your friends are arrested.”
Jules: “Ok.”
Me: ”Is it always like this?”
Jules: “Always.”
