inafrica

Nehe - lugnet varade inte särskilt länge. Nu har helvetet brutit ut igen. Det politiska våldet börjar mer och mer likna ett etiskt stamkrig. Men här på skolområdet är vi 100 procent säkra, det ska ni inte betvivla.

Jag håller på med ett projekt och har haft förmånen att få besöka Kibera nu för några dagar sedan. Kibera är Afrikas största kåkstad och det område som drabbas värst här i Nairobi. Jag skulle egentligen ha åkt dit igår också, men säkerhetsläget hindrade mig. Det jag möttes av gav blandade känslor och intryck. Här ovan ser ni en matsändning från UNICEF där jag medverkade. Tre lastbilar hade kommit fullastade några timmar tidigare, och när jag kom var kön oändlig. Några sekunder efter att den här bilden togs så utbryter tumult. Folkmassan börjar i sin  desperation pressa sig in i lokalen där maten skulle delas ut. Resultatet blev att hela hjälpsändningen blev stulen innan den började delas ut. Den kom iallafall fram till rätt personer, risken var ju bara att någon kunde skadas. Mig veterligen skadades ingen och det var inga om helst vapen inblandade.

Den senaste uppgiften vi har fått från Kibera är att man nu går från dörr till dörr och frågar om vilken stam man tillhör. Många drar paralleller till folkmordet i Rwanda 1994, trots att scenarierna mellan de båda händelserna skiljer sig mycket åt. Ändå är bakgrundsfaktorerna skrämmande lika vid betraktelse av ländernas koloniala förflutna som tar sig utryck i etniska motsättningar, motsättningar som resulterar i våld.

Till skillnad från Rwanda drabbas fler folkgrupper än en. Oavsett etnisk tillhörighet drabbas de fattiga ? människor som redan lever under mycket svåra förhållanden.

Keziah Wanjiru är 82 år gammal och bor idag i Nairobis slum. Under 1950-talet satt hon fängslad i elva år för sin kamp inom Mau Mau-rörelsen. Hennes sociala levnadsförhållanden har enligt henne själv inte förbättras på de över 40 år som gått sedan självständigheten. Det är förståeligt eftersom att den kenyanska befolkningen mer än tredubblats sedan dess och fortfarande delar på lika mycket pengar som fanns då. Nu ? i efterskalven av valet och dess konsekvenser ? kallar hon fattigdomen för ?vår andra kamp för självständighet?. 

 

Vardagen är igång igen, men ändå inte. Nästan alla har kommit tillbaka, dock stängdes skolan igår pga oroligheterna. Alla som inte är bosatta på skolan tvingas under denna vecka stanna hemma, vi andra kan dock gå i skolan som vanligt, vilket är bra. Det känns bara så konstigt, idag satt vi och åt en god lunch, samtidigt som vi hörde skottlosning nere i Kibera (kåkstaden här bredvid). Det känns så fel att bara sitta här och götta sig samtidigt som man vet att människor dödas och svälter utanför murarna. Vår swahililärare har vittnat om hur polisen avancerar med en hårdare strategi, istället för att skjuta i luften så riktas nu vapnen mot folkmassorna - fruktansvärt. Men mig går det ingen nöd på. Världen är sjuk.

Så var plugget igång igen! Det blev en kanonstart med många positiva besked. I Nairobi är det numera riktigt lugnt och de flesta tror att det kommer att förbli så? Solen steker varenda dag och det kommer den göra enda fram till februari. Vill inte göra er avundsjuka på något sätt; men nu visar termometern på 28 grader. Hihihi! Hoppas ni har snö iallafall? 

 

 

Häromdagen kom jag att tänka på hur otroligt mycket jag kommer att sakna detta ställe när jag åker hem i juni. Lite tidigt för sådana tankar kanske, men nu har trots allt halva vistelsen i Kenya redan svischat förbi. Det är rutinerna och alla äventyr som kommer att försvinna när jag kommer hem till Sverige igen. Ni behöver inte oroa er ? jag kommer hem förr eller senare i vilket fall. Jag är glad att jag har mycket kvar att se fram emot nu under våren. Bestigning av Mt Kenya om en månad, studieresa till Uganda och Rwanda i påsk, en till fältstudievecka, familj och eventuellt polaren Alex på besök, och sist men inte minst; våra utetider på helgerna kommer att förlängas från halv ett till halv två! Lyx...

 

Hej hej

Som många av er säkert har hört är det oroligt just nu här i Kenya. Jag vill bara klargöra att jag mår bra och är i säkerhet från allt våld - skolan och internatet är omgärdat av höga murar med vakter dygnet runt. Egentligen vet jag själv inte mer än er som följer nyheterna, till skillnad från det vi kan se om vi försöker titta utanför murarna. De som är på jullov hemma i Sverige kommer att komma några dagar senare än beräknat eftersom UD avråder från resor hit. Den kenyanska skolstarten har skjutits upp en vecka och eventuellt blir vår också uppskjuten något. Det jobbiga är att ingen vet hur det blir, antingen slutar allt om några dagar eller så förändras situationen till det sämre. Men som sagt; ingen vet.