UNICEF delar ut mat
Nehe - lugnet varade inte särskilt länge. Nu har helvetet brutit ut igen. Det politiska våldet börjar mer och mer likna ett etiskt stamkrig. Men här på skolområdet är vi 100 procent säkra, det ska ni inte betvivla.
Jag håller på med ett projekt och har haft förmånen att få besöka Kibera nu för några dagar sedan. Kibera är Afrikas största kåkstad och det område som drabbas värst här i Nairobi. Jag skulle egentligen ha åkt dit igår också, men säkerhetsläget hindrade mig. Det jag möttes av gav blandade känslor och intryck. Här ovan ser ni en matsändning från UNICEF där jag medverkade. Tre lastbilar hade kommit fullastade några timmar tidigare, och när jag kom var kön oändlig. Några sekunder efter att den här bilden togs så utbryter tumult. Folkmassan börjar i sin desperation pressa sig in i lokalen där maten skulle delas ut. Resultatet blev att hela hjälpsändningen blev stulen innan den började delas ut. Den kom iallafall fram till rätt personer, risken var ju bara att någon kunde skadas. Mig veterligen skadades ingen och det var inga om helst vapen inblandade.
Den senaste uppgiften vi har fått från Kibera är att man nu går från dörr till dörr och frågar om vilken stam man tillhör. Många drar paralleller till folkmordet i Rwanda 1994, trots att scenarierna mellan de båda händelserna skiljer sig mycket åt. Ändå är bakgrundsfaktorerna skrämmande lika vid betraktelse av ländernas koloniala förflutna som tar sig utryck i etniska motsättningar, motsättningar som resulterar i våld.
Till skillnad från Rwanda drabbas fler folkgrupper än en. Oavsett etnisk tillhörighet drabbas de fattiga ? människor som redan lever under mycket svåra förhållanden.
Keziah Wanjiru är 82 år gammal och bor idag i Nairobis slum. Under 1950-talet satt hon fängslad i elva år för sin kamp inom Mau Mau-rörelsen. Hennes sociala levnadsförhållanden har enligt henne själv inte förbättras på de över 40 år som gått sedan självständigheten. Det är förståeligt eftersom att den kenyanska befolkningen mer än tredubblats sedan dess och fortfarande delar på lika mycket pengar som fanns då. Nu ? i efterskalven av valet och dess konsekvenser ? kallar hon fattigdomen för ?vår andra kamp för självständighet?.
Det var inte länge lugnet höll. Det känns inte alls bra att se på tv här hemma även om det känns som ni är säkra inne på internatet. Problemet är antar jag att nu är det slut på friheten för er. Hann ni köpa era biljetter till Etiopien?
Vilken upplevelse det måste ha varit att vara med om hjälpsändningen. Håller tummarna att det lugnar ner så att ni kan ta er till Mount Kenya och Etiopien Kram Jill
Hej Gabriel
Det aer mycket intressant att laesa det du skriver. Otroligt mycket mer har haent under aaret aen det du / vi foerestaellde oss i boerjan...
Hoppas Du maar bra och att oroligheterna lugnar sig snart. Idag hoerde vi Kofi Annan som skulle medla mellan de olika grupperna.
Kram
Roxana
Hej Gabriel,
Det är verkligen intressant att läsa det du skriver om situationen i Kibera. Det blir verkligt på ett helt annat sätt än då man läser om händelserna i dagstidningen. Svårt att förstå att det är min son som lever där mitt i hela den politiska och etniska konflikten och att vanliga människor du träffar pratar med dig om allt som sker. Stor kram Mamma
Hej Gabriel,
Har precis tittat paa valda delar av din blogg. Jättekul och jätteproffsigt gjort. Det blir nu lättare att leva sig in i hur du har det i Nairobi. Har du en vanlig mejl adress man kan skriva till?
Kram Marcus
