inafrica

I skumpade minibussar, med kacklande hönor över axeln och ammande spädbarn sprattlande bredvid mig, har jag de senaste veckorna farit kors och tvärs över Kenya. Jag har tagit mig till platser jag knappt kunnat drömma om att få se. Mount Elgon var en av dem.

Mount Elgon är ett av Kenyas största berg och sträcker ut sig i ett avlägset område på gränsen mellan Uganda och Kenya. Här finns herdarnas vidsträckta grässlätter och urskogsbefolkningens ogenomträngliga djungel. Men skönheten bedrar.

För fem år sedan var detta en plats för några av de grymmaste övergrepp som drabbat Kenya i modern tid. På kort tid dödades över 1000 människor under våldsamma sammandrabbningar mellan den lokala milisen, SLDF, och den kenyanska armén. Som så många andra gånger handlade denna konflikt om rätten till mark, vilket också var anledningen till mitt besök. 

Landkonflikter är det centrala temat i mitt uppsatsarbete. Tanken är att undersöka om konflikterna minskat efter antagandet av Kenyas nya konstitution, som bland annat reglerar landfrågor. Därför försöker jag besöka områden som är hårt drabbade av problemet. Att åka till Mount Elgon, som för de flesta förefaller som en smått galen och obegriplig liten expedition, blev därför ganska naturligt.

Tyvärr är det inte alltid helt lätt. Även om jag vet att det finns massgravar ett stenkast från de byar jag besöker, så kan det vara en sann utmaning att få folk att berätta. Att öppna upp sitt blödande hjärta för en främling är förstås svårt, framförallt när man undvikit att göra det för sig själv. Därför har jag lärt mig att det är mycket som krävs för en lyckad intervju. Framgångsreceptet är tålamod, ödmjukhet och givetvis garantier om fullständig anonymitet.

(För att få en känsla kring mitt arbete i Mt. Elgon, se denna video som inspirerade mig till resan: http://www.youtube.com/watch?v=NPLdwu3lqTQ)

Ibland är det frustrerande när folk instinktivt svarar NEJ på frågan om de känner till en nuvarande landkonflikt, eller en konflikt som pågått tidigare, samtidigt som jag ser nedbrända hus i bakgrunden. Men efter att jag ställt samma fråga om och om igen, med lite olika formuleringar, kommer oftast den ena vidriga historien efter den andra. Det är skolpojken vars granne plötsligt försvann. Det är Peter som vaknat upp mitt i natten av sin frus skrik, och sedan tvingats se på när hela familjen hackas ihjäl - rakt framför honom. Det är rektorn som samlat ihop gamla sängar och gjort sin skola till ett nytt hem för flickor som blir våldtagna av soldater på väg till skolan.

Även om milisen SLDF finns kvar är de få människor på Mount Elgon som ställer sig bakom gruppen och dess kamp för rätten till mark. Detta i kombination med den kenyanska arméns skoningslösa bekämpning har gjort SLDF till en bråkdel så inflytelserikt som för några år sedan.

Trots att de flesta på Mount Elgon bär på fruktansvärda minnen är det förvånansvärt många som ser positivt på framtiden. Optimismen är inte sprudlande, men finns där.

Det är med lättnad jag hoppar upp bakpå motorcykeln och rullar ned för berget, med en enda tanke: alla intervjuer gjorda! Nu börjar nästa fas i uppsatsarbetet. Skrivandet.