inafrica

Så var lovet slut. Välbehållna kom vi tillbaka igår kväll efter en av de bästa veckorna under året hittills. Rwanda är trots folkmorden på 1990-talet idag ett väldigt läckert land. Veckans highlight var bergsgorillorna i vulkanland på gränsen mot Kongo. I en timme fick jag öga mot öga träffa dessa fascinerande släktingar. Vafan utvecklades vi till människor för!? kommenterade Frida retoriskt under mötet. Jag måste säga att jag instämde helt. Det är svårt att beskriva mötet så här i gestaltande ord. Men tro mig, om du någonsin får chansen att besöka de sista bergsgorillorna i centralafrika; SÅ GÖR DET.

Förutom gorillorna gjorde vi en hel del annat. Ni som har sett filmen Hotel Rwanda känner väl till hotellet där filmen utspelar sig. Hotellet finns kvar än idag och vi var där en del. En kväll hade hotellet premiärvisning för den nya filmen Shake hands with the Devil, som belyser FN:s roll under folkmordet. Den var väldigt bra och det var en speciell känsla att bara några timmar tidigare ha besökt många av de platser som visades i filmen. Även hotellet där vi satt och såg filmen, Milles Collines, var med några gånger.

Någon som inte fick ett lika bra avslut på veckan var Salomon, en av dem jag åkte till Etiopien med tidigare i vintras. I fredags morse när vi skulle börja packa inför hemresan hittade inte han sitt pass. Jag trodde att han säkert skulle hitta det, men efter femtioelva genomsökningar av både hans och mitt bagage, typ hela hotellet, och förhör med städpersonalen, var det fortfarande inte framme. Vi försökte ringa ambassaden i Nairobi, tyvärr var det något fel på linjen. Salomon fick stanna kvar i lilla huvudstaden Kigali. När vi landade i Nairobi fick vi höra att passet hittats i västra Rwanda där vi hade besökt gorillorna. Nu är bara problemet att alla plan de närmaste dagarna är helt fulla. Förmodligen kommer han inte hem till Nairobi för än någon gång under nästa vecka. Det var jobbigt när vi inte hittade passet, men så här i efterhand är det ju skitkul! Salomom, om du har lyckats hitta någon dator med fungerande Internet och läser detta, HA SÅ KUL!! hihhihihi

I och för sig hade jag inte alltför höga förväntningar på årets påsk, men vilken påskafton! Dagen började med att jag vaknade, somnade sedan om, vaknade och somnade om igen. När jag till slut steg upp ur sängen och öppnade dörren för att vädra ut tåsvettsoset står rumsgranne Henke framför mig. I bar överkropp och en förmodligen kolossal morgonfrilla presenteras jag för hans föräldrar som precis har kommit från Sverige. Går sedan in till rumsgranne nr 2 Anton. Läser en intervju med självcentrerade Josef Fares, och sedan en något längre sådan om tinituss skadade artisten Petter. Klockan är 10 och det är dags för brunch. Försöker hålla mig kvar så länge som möjligt i matsalen för att förtränga den obligatoriska tandborstningen. Halv tolv ger jag upp och går mot mitt rum, borstar tänderna och kollar mailen. Inser att jag måste göra engelska läxan som förmodligen kommer att ta minst två timmar. Till min glädje upptäcker jag dock att jag kan använda ett arbete från förra året, vilket avsevärt reducerar de outhärdliga två timmarna. Sedan dess kan man nog säga att absolut ingenting har hänt. Till vår besvikelse blev det som hade kunnat vara en påskmiddag en klassisk vardagsversion bestående av spaghetti och köttfärssås. Försökte sätta på filmen This is England efter maten. Det gick bra till dess att det gått sisådär tio minuter. Då förstörde en repa på skivan något som hade kunnat bli en bra kväll under en tråkig dag. Bestämde mig istället för att packa. Jag har aldrig lyckats komma underfund med vad som är värst: att packa ner alla grejer, eller att packa upp skiten..?

Tänk vilka problem jag har va!? Stackars mig som MÅSTE borsta tänderna. Stackars mig som har läxor. Stackars mig som BARA får det nästintill perfekta att äta. Stackars mig som ville kolla på film, men inte kunde. Stackars mig som MÅSTE packa. Tänk, vissa dagar finns det inget bättre än att vara riktigt sarkastisk. Ironi ska vi inte tala om. Någon som känner igen sig?

Imorgon är det dags för RWANDA. Återkommer om en vecka med en förhoppningsvis lite mer upplyftande berättelse (trots att hela veckan kommer att präglas av folkmord).    :D 

Igår åkte mamma och lillasyster hem till Sverige. Madagaskar var verkligen mmmmmmmmmhhh, och lite till. Så himla häftigt - ett land jag verkligen vill se igen... Trots att jag hade lite problem mitt flyg så gick allting bra och jag fick tillslut träffa Mikaela och mamms efter sex månader. Vi hyrde en bil och åkte upp till huvudstaden genom öken, regnskog, berg, och mycket mycket mer... 

Till slut tog vi flyget tillsammans till Nairobi. Förutom att Mika aldrig fick smaka varken vattenpipa eller grillad majskorv så han vi med ALLT - och då menar jag ALLT. Kåkstaden Kibera, Nairobis nationalpark, etiopisk restaurang, massaimarknad, giraffcenter, och legendariska kafét Java är några av de ställen vi hann besöka under knappt fyra dagar. 

Och en sak till som många av er säkert har missat. Jag citerar här dykvän Daniel Floren som jobbar i den kenyanska kuststaden Mombasa:

On the 28th of February 2008, the president of Kenya Mwai Kibaki and Hon Raila Odinge signed a deal on power sharing 50/50 of the goverment of Kenya. There will be appointed a Excecutive Prime Minister and can only be voted out in parliment by a vote of no confidence.

This has show though in disagreement they have taken their time to resolve their issues and have once again shown that Kenya is a much more advanced country on the continent.

We hope that this will now be a part of our Kenyan history and that we can rebuild our relationships and country.

A special thanks to former UN secretary Dr Koffi Annan who has made this possible. Also a thanks to the African Union, the UN and the EU.

BRA VA!!? Det har verkligen varit skönt att se hur vardagen sakta men säkert återgått till det normala här I Nairobi.

Nu väntar skola som är lätt att glömma när det är så mycket annat i mitt huvud? Men men? Allt bra med er där hemma?? Hoppas det i alla fall!