inafrica

Idag har jag gjort något helt stört jobbigt, sjukt mäktigt och egentligen lite galet, när jag nu tänker i efterhand. Helt död är jag. Aldrig har jag varit så här trött i hela mitt liv. Halvmarathon i Nairobi var otroligt mycket tuffare än jag nånsin kunnat föreställa mig. Vi gick upp klockan fem i morse. 33 stycken var vi, 28 som sprang tio km och fem som kämpade sig igenom 21. Fast egentligen sprang vi 23 km, arrangörerna började inte räkna tiden och sträckan förens 2 km efter start. Tack och lov fick jag reda på det när jag sprungit klart, annars hade jag nog inte orkat. Hur var det att springa då? Jo, jag hade ju räknat med att inte gå en enda gång under hela sträckan, men riktigt så blev det inte. Jag förstår nu att jag var långt ifrån tillräckligt tränad för 21 km, men genom att springa och gå tog jag mig igenom allting vilket jag är glad över. Några kilometer sprang jag med en kenyansk kickboxningsklubb som höll ett bra tempo för mig. Ledaren längst fram skrek dessutom ut afrikanska militärord som resten av gruppen repeterade, vilket gjorde rytmen och tempot riktigt bra (ni vet som de gör i amerikanska krigsfilmer). Rent mentalt var loppet helt omöjligt, en lång motorväg, helt platt och rakt i 10 km innan vi vände och sprang tillbaka. Fruktansvärt jobbigt. Något som var kul var att de som sprang helmarathon sprang samma väg som oss, fast två gånger. Vi startade 15 minuter innan dem, så helt plötsligt får kickboxarna och jag flytta oss åt sidan när det kommer massa bilar och motorcyklar. Killen som leder hela 42 kilometersloppet kommer strax därefter och att springa bredvid honom några sekunder var en häftig känsla.

Det som gjorde hela loppet värt att springa var att komma in på Nairobis stora arena där loppet avslutades. Inför en nästan fullsatt arena sprang jag de sista hundra metrarna och det kändes som alla jublade för mig. De som hade sprungit 10 km stod i en enda stor gul klump (vi från Svenska skolan var de enda som hade gul/blå t-shirts, alla andra löpare hade vita) och skrek allt vad de hade när de fick syn på mig. De fick dessutom med sig en stor del av resten av arenan som applåderade in den gule lille svensken, till och med speakern skrek nått i högtalarna om en swede som jag inte riktigt uppfattade. En indier och jag peppade varandra de sista metrarna och spurtade tillsammans in i mål. Det var faktiskt värt det lilla helvetet att springa de två milen när jag fick en sån otrolig respons vid målgången.

Veckan som kommer är vanlig skolvecka, men det gör inte så mycket eftersom jag förmodligen inte kommer kunna resa mig ur sängen imorgon. Veckan efter denna ska vi på fältstudievecka till västra Kenya och Victoriasjön, det blir säkert bra. Ikväll är vi några som ska fira vår stolthet att avsluta ett halvmarathon i Afrika, genom att gå ut och äta.

Hoppas allt är bra med er

Många kramar

Så var skolan och vardagslivet här i Nairobi igång igen.

Höstlovet motsvarade verkligen mina förväntningar och hela veckan var grymt kul! Oscar och jag åkte aldrig till hans kusin då det blev något missförstånd med biljetterna, men det var ganska skönt att vara här de sista dagarna innan skolan. Det hela började med att vi tog tåget ned till Mombasa (arabisk kuststad), som för övrigt är ett av Kenyas få tåg och vi anade att standarden skulle vara dålig. Mycket riktigt; det fanns ingen ström på tåget och toaletten bestod av ett hål rätt ned mot rälsen. Vi blev dessutom varnade för att de kunde klättra in rånare på natten genom fönstret om vi inte stängde. På morgonen när vi som hade kunnat sova vaknade var kupén som en turkisk ångbastu. Men men, inte så mycket att klaga på, det var häftigt att åka genom savannen och Gustav såg tydligen en elefanthjord. Totalt tog tågresan 17 låånga timmar innan vi äntligen var framme. Väl nere fick vi våra egna bungalows med helt egen strand (!) ut mot indiska oceanen. Direkt när vi kom slängde vi ifrån oss väskorna och kastade oss i havet. Det var så sjukt varmt att polen här på skolan förmodligen inte kommer att användas på ett bra tag. Vi var totalt 6 pers i vår bungalow och beställde en egen kock som lagade mat, hämtade färsk fisk och städade för 40 kr om dagen. Jag dök nästan varenda dag, fem dyk blev det totalt i de bästa vatten jag någonsin varit. Sista dagen gjorde jag ett riktigt bra dyk på ett enormt vrak nere på 28 meter. Jag passade på att fota så mycket som möjligt med mitt nya undervattenshus till kameran, men det var svårare än vad jag trott att ta bra bilder. En dag gjorde vi alla en utfärd till ett undervattensreservat. De flesta snorklade utom några som dök. Det hoppade delfiner framför båten och jag inbillade mig att jag hörde dem när jag sedan dök. Det var skönt att komma ifrån internatet och få känna på lite riktig värme, ca 30 grader och sol hela vecka. Och vet ni vad? Jag brände mig inte tomatröd, trots att jag sket i solkräm och allt sånt. Riktigt stolt faktiskt.

Idag har vi fått våra nummerlappar inför Nairobi Marathon på söndag. Jag kommer springa 21 km efter övertalningar från lärare och elever från förra året att inte springa hela rundan på 42 km. Förra året var det var tydligen ett par grabbar som hade sprungit helmaran och fick uppsöka sjukhus och gå på kryckor en hel vecka efteråt. Inget jag orkar med. Imorse fick vi en mycket glad nyhet från Tobias, vår samhällslärare. Han har under höstlovet varit i Rwanda och rekat inför en studieresa vi vill göra om folkmordet. Enligt honom kommer vi förmodligen kunna åka dit i påsk (mamma och pappa, jag behöver ert intyg även fast jag vet att det är ok med er).

Nej, nu måste jag plugga FN-kunskap. Vi har stoort prov om två dagar.

morrs morrs

Helgen har faktiskt varit riktigt najs, som vi ungdomar brukar säga. Oscar har nämligen en kusin här i Kenya som vi hälsade på. Hon har med sin man en stor farm i norra Kenya, vid foten av Mt. Kenya, Kenyas högsta berg.

Från början skulle vi ha flugit dit, men då det inte gick några flyg i fredags så fick vi åka bil. Bilresan dit var, enligt mig, halva upplevelsen. Vi fick skjuts av en störtschön kanadensiska. För det första så körde hon värre än kenyanerna själva, och tro mig, det är inte att underskatta. Alla körde helt värdelöst enligt henne. En gång blev hon så förbannad att hon gasade upp jämsides med en bil, vevade ner rutan, skrek något på swahili och pekade finger. Det är sådana människor jag ser upp till. Hon hade förutom sitt trafiktemperament en riktigt bra musiksmak! Med öppna fönster, nervevade rutor och grymt hög musik gasade vi igenom Kenya sjungandes alla tre. Riktigt kul faktiskt.

När vi sedan kom fram var Oscars kusin Sara och hennes man Charlie och spelade hästpolo, något helgen skulle komma att präglas mycket av. Vi packade upp våra väskor, hälsade på personalen (i Kenya har alla vita personal som sköter om hushållet) och gjorde oss bekanta med omgivningen. Huset låg med en otrolig utsikt över farmen, och med berg och dalar i bakgrunden, värsta filmkulissen. Vi fick varsitt rum med eget badrum. Vad bortskämda vi kände oss, det gick till och med att dricka vattnet ur kranarna, något jag har saknat grymt mycket. När Charlie och Sara kom hem från hästpolon satte vi oss ner och blev serverade kenyansk te ute i solen. Vi fick klart för oss lite hur deras dagar ser ut och att de själva bor i huset bredvid vårt hus. Efter en tidig middag framför teven gick de och la sig och Oscar och jag betade av ett antal filmer, b.l.a den legendariska Gudfadern som jag aldrig sett förut.

När vi vaknade i lördags morse var Sara och Charlie redan ute och jobbade på farmen. Vi åt frukost i lugn och ro och bestämde oss sedan för att gå ned till farmen, 200 meter nedför kullen. Det farmen i huvudsak består av är en jättelik Rosodling. Rosorna skickas till Amsterdam och vi fick se hur de packades och allt sånt, 150 kenyaner bestod bara Rospersonalen av!

Mycket mer orkade vi inte då vi befann oss på mycket hög höjd. Det märkes på att det var betydligt kallare än i Nairobi och solen tog riktigt mycket, vi var tvungna att ha hattar! Vi åt en god lunch och åkte sedan iväg för att kolla på hästpolo. Det var kul, Charlies lag vann. Direkt efter polon var det VM i rugby och match mellan Australien och England, så där satt vi med 20 engelsmän på en liten poloklubb i de kenyanska bergen och hejade fram England i min första rugbymatch nånsin. Jag skrek när alla andra skrek, men jag tror ändå att det syntes att jag inte förstod så mycket av spelet. Hur som helst ännu en upplevelse. När vi åkte hem till farmen passade jag på att spela in ett kort filmklipp som jag hoppas de flesta av er fått. Om du inte brukar få filmklipp, och vill ha, så skriv din mail här på bloggen. Efter ännu en middag framför teven såg Oscar och jag lite fler filmer innan vi gick och la oss.

I söndags var den stora finalmatchen i polo och det var riktigt, riktigt jämt. Sedan var det stor lunchbuffé innan vi åkte hem till Nairobi igen. Dock inte med galna kanadensiskan Sue, men det var ganska skönt då jag kunde sova hela vägen (4 h) hem. Väl hemma var det back to reality. Men inte så farligt då vi har höstlov nästa vecka. Det är nog första gången jag känner mig utvilad inför ett höstlov! På fredag tar vi tåget och åker ner till Mombasa där vi ska stheka en vecka. 

Jättetack till Sara för en kanonhelg, hoppas vi ses igen. 

Och alla ni andra, är det kallt i Sverige??!  hihihi

Jag tänkte att det kanske vore kul för er att höra hur en vanlig dag här i Kenya ser ut, därför drar jag nu vad jag gjort idag.

Vid 7.45 ringde klockan och efter en snabb dusch gick jag för att äta frukost och prata med min grupp som jag halv nio hade redovisning med. Vi pratade om korruption och mänskliga rättigheter i Kenya, det gick nog bra tror jag. 

     Efter den första lektionen som var samhällskunskap, var det dags för geografi. Jag har nog inte haft det så tråkigt på mycket mycket länge och jag kämpade för att överleva den olidligt långa timmen. Lektionen innan lunch var det gympa med vår norska lärare och vi delade upp oss i två ungefär lika dåliga lag. Jag fick äran att vara målvakt och räddade alla mål förutom ett självmål.

      Hungrig som jag alltid är när det är dags för lunch kastade jag mig över maten klockan 12. Maten är för övrigt är mycket bra här. Som vanligt är det alltid några som klagar, men då allt är hemlagat (köttbullarna rullar de själva!!), så förstår jag inte riktigt varför de ständigt rynkar på näsan.

     Idag är en skön dag då jag alltid har två håltimmar efter lunch. Dessa tillbringades vid poolen och så hann jag göra fransk läxan i sista stund.

     Efter franskan var skoldagen schlut och Daniel, Josefin och jag skulle gå och prova sportklubbens, som ligger mitt emot vår skola, lilla café. Vi hade hört att de skulle ha glass och dessutom riktigt låga priser. Med hög förväntan satte vi oss i eftermiddagssolen med utsikt över klubbens kricketplan, men bättre än så blev det inte. Till att börja med hade de bara en meny vi alla fick dela på, iof inte så farligt och vi blev glada när massa goda och billiga alternativ fanns där. Massa olika glasssorter och bara 5 kr/kula avgjorde för mig. Josefin ville ha en brownie och Danne en cheseburger. När sedan servitrisen kom och Josefin och jag skulle beställa blev svaret; ?sorry, we don´t have that?. När vi efter ett flertal försök insåg att det i princip bara var Dannes cheseburger som de hade av alla de oräkneliga gosaker på menyn insåg vi vårt misstag och beställde varsin ?fresh mango juice? istället. Här i Nairobi kan man nämligen inte räkna med att de har det som de utger sig för att ha. Istället för att fråga vad de inte har i menyn ska man fråga vad de har, något jag aldrig kommer att vänja mig vid. När jag frågade när de skulle få alla goda glassorter menyn skrek ut så var svaret; ?if we´re lucky, in a month or two?.

     Hur som helst mangojuicen kom först. Det servitrisen hade på en bricka och som skulle kallas färsk mangojuice fick oss att skratta. Två små plastförpackningar med sugrör och två glas, som ställdes framför oss, och sedan togs bort direkt som bara för att visa att de hade glas. När vi sörplat i oss den ljumna mangojuicen så kom Dannes beställning in, eller egentligen inte. Det som ställdes framför honom fick oss att aldrig mer återvända till annat än massage på sportklubben. Servitrisen hade till och med frågat om han ville ha pommes-frites eller sallad till burgaren, så vi kan fortfarande inte förstå hur samma servitris senare kom ut med en tallrik slafsig pasta. Vi höll masken och Danne åt upp. När vi sedan fick notan hade de tagit betalt för tre juicer istället för två.

     Utan en enda shilling i dricks gick vi till Kibera (kåkstaden) och köpte varsin nygrillad majskolv istället. Alltså bättre i världens fattigaste slum än i Nairobis finaste sportklubb, hm? 

     Trötta kom vi hem lagom till middagen klockan sex, som jag inte åt så mycket av efter all majs. Under middagen bad våra internat föreståndare mig och två till att berätta om hur fantastiskt dykning är. Detta för att locka alla att ta dykcert i Mombasa dit vi åker om drygt en vecka för höstlov. Det blev uppskattat och just innan läxisen (19-21, obligatorisk läxläsning varje vardagkväll) så erbjöd sig Gustaf att lägga in lite musik på min dator. Har så bra musiksmak den grabben, efter jag lärde känna honom är min dator full med 1600 låtar, till skillnad från de 70 jag hade innan. Efter två timmars pluggande gick jag till matsalen och tryckte lite mackor innan det var filmtime. Babel blev det på Sofies rum. Nu sitter jag här, som alltid på kvällarna, och försöker hålla någon slags kontakt med alla er.

Alla dagar är väldigt olika, men detta var trots allt ett exempel. Ska bli skönt med några timmars sömn?

Lala salama.    (Slå upp det, eller lista ut det som Erik redan gjort. Eller hur Erik?)