inafrica

Idag har jag gjort något helt stört jobbigt, sjukt mäktigt och egentligen lite galet, när jag nu tänker i efterhand. Helt död är jag. Aldrig har jag varit så här trött i hela mitt liv. Halvmarathon i Nairobi var otroligt mycket tuffare än jag nånsin kunnat föreställa mig. Vi gick upp klockan fem i morse. 33 stycken var vi, 28 som sprang tio km och fem som kämpade sig igenom 21. Fast egentligen sprang vi 23 km, arrangörerna började inte räkna tiden och sträckan förens 2 km efter start. Tack och lov fick jag reda på det när jag sprungit klart, annars hade jag nog inte orkat. Hur var det att springa då? Jo, jag hade ju räknat med att inte gå en enda gång under hela sträckan, men riktigt så blev det inte. Jag förstår nu att jag var långt ifrån tillräckligt tränad för 21 km, men genom att springa och gå tog jag mig igenom allting vilket jag är glad över. Några kilometer sprang jag med en kenyansk kickboxningsklubb som höll ett bra tempo för mig. Ledaren längst fram skrek dessutom ut afrikanska militärord som resten av gruppen repeterade, vilket gjorde rytmen och tempot riktigt bra (ni vet som de gör i amerikanska krigsfilmer). Rent mentalt var loppet helt omöjligt, en lång motorväg, helt platt och rakt i 10 km innan vi vände och sprang tillbaka. Fruktansvärt jobbigt. Något som var kul var att de som sprang helmarathon sprang samma väg som oss, fast två gånger. Vi startade 15 minuter innan dem, så helt plötsligt får kickboxarna och jag flytta oss åt sidan när det kommer massa bilar och motorcyklar. Killen som leder hela 42 kilometersloppet kommer strax därefter och att springa bredvid honom några sekunder var en häftig känsla.

Det som gjorde hela loppet värt att springa var att komma in på Nairobis stora arena där loppet avslutades. Inför en nästan fullsatt arena sprang jag de sista hundra metrarna och det kändes som alla jublade för mig. De som hade sprungit 10 km stod i en enda stor gul klump (vi från Svenska skolan var de enda som hade gul/blå t-shirts, alla andra löpare hade vita) och skrek allt vad de hade när de fick syn på mig. De fick dessutom med sig en stor del av resten av arenan som applåderade in den gule lille svensken, till och med speakern skrek nått i högtalarna om en swede som jag inte riktigt uppfattade. En indier och jag peppade varandra de sista metrarna och spurtade tillsammans in i mål. Det var faktiskt värt det lilla helvetet att springa de två milen när jag fick en sån otrolig respons vid målgången.

Veckan som kommer är vanlig skolvecka, men det gör inte så mycket eftersom jag förmodligen inte kommer kunna resa mig ur sängen imorgon. Veckan efter denna ska vi på fältstudievecka till västra Kenya och Victoriasjön, det blir säkert bra. Ikväll är vi några som ska fira vår stolthet att avsluta ett halvmarathon i Afrika, genom att gå ut och äta.

Hoppas allt är bra med er

Många kramar