inafrica

Kom att tänka på filmen Shake hands with the devil igår, en film som jag såg under en fältstudieresa i Rwanda. Titeln syftar till FN:s general som mitt under folkmordet tvingades möta överhuvudena för den pågående slakten, och skaka hand med dem. I förrgår råkade jag ut för något som lite långsökt kan påminna om detta. Kanske är det bara min fantasi som snurrar iväg mot överdrift. Men jag tror faktiskt det var möjligt…

Efter en som alltid lång dag följde Dido mig hem de knappa kilometrarna från kontoret. Längs vägen tittade vi in hos Tridon, en vän till Dido som jobbar för ett amerikanskt bensinbolag. Tridon skulle åka och handla och erbjöd oss skjuts den sista biten. Att slippa sitta och svettas i varandras knän i en överfull minibuss undviker både Dido och jag gärna. Speciellt när jag har datorn med mig. Så vi hängde med Tridon i hans nyinköpta jeep. Men först skulle vi handla. Mataffären, vilket är den enda affären i mitt område som faktiskt påminner om en mataffär, var som ny i mina ögon. Jag frågade Dido om vi hade varit här förut. Och det hade vi – två gånger i början på september. I vanliga fall hade det varit svårt att glömma bort butiken. Den är nämligen tillräckligt modern för att man ska kunna urskilja den från andra så kallade butiker, i Kinshasas myller. Men inte i mina ovana svenska små ögon, som bara några dagar innan jag anlände till Kinshasa stått och jobbat i en stor svensk matbutik. Butiken i Kinshasa påminde de första två gångerna om en större kiosk, inte mer. När vi nu återvände några veckor senare, efter att ha börjat handla i en billigare butik, var mataffären det modernaste jag sett på år och dagar. Jag riktigt njöt av den svala luften när jag klev över tröskeln, och gick direkt fram till kyldisken där jag stod och suktade efter svindyra importerade juicer från Sydafrika. Dido gick fram till en stor man som stod och plockade croissanter i brödhyllan. De verkade känna varandra. Men juicepriserna slukade mitt intresse, och jag vände tillbaka blicken mot dem. När Tridon hade betalat gick vi ut mot bilen. Dido ville genast att jag skulle förstå vem han talat med.

- That man is a very important person. He has a lot of power. His brother is a minister in the government, klargjorde Dido, utan att jag egentligen bett om någon närmare förklaring .

Och plötsligt insåg Dido sitt misstag – vad han glömt. Ivrigt greppade han tag i min arm och drog in mig i butiken igen. Han hade glömt presentera oss. Mannen var upptagen i telefon. Artigt placerade vi oss framför hans varukorg för att vänta. När luren klickat presenterade Dido mig. Mannen nickade förstående mot Dido, sedan mot mig, och våra händer möttes i en mjuk skakning följt av lite fjäskande småprat från oss båda - så där man pratar med någon man blir presenterad för. Sedan gick vi ut till bilen igen.

I efterhand slog det mig. Jag hade skakat hand med en del av den lilla elit som sitter på makten här i Kongo- Kinshasa. Brodern till en minister. Att ha makt i ett land där majoriteten av befolkningen hungrar – det är makt. Och självklart jobbar bröderna på samma myndighet. Inte med lika höga befattningar, men ändå. Att den mördade presidenten, Laurent Kabila, omedelbart blev ersatt av sin egen son, Joseph Kabila, kanske illustrerar vissa av de inställningar och principer som finns i dagens regering. Nepotism eller inte, men de offentliga värderingarna i Demokratiska Republiken Kongo är långt ifrån just det: demokratiska. Förra året försvann eller avrättades över 500 personer med kopplingar till oppositionspartier runt om i landet. Samtidigt står regeringstrupper för omkring 40 procent av de fruktansvärda brott som riktas mot civilbefolkningen. För att inte tala om polisen, som för första gången gjorde mig riktigt irriterad senare samma kväll.

Med fulla matkassar i baksätet släppte Tridon av oss på andra sidan gatan där jag bor. Vi skulle precis korsa vägen när en polis försökte fånga vår uppmärksamhet. Vi gjorde som man oftast ska göra: fullkomligt ignorerade honom. Men han stod på sig och sprang ikapp oss. Vi fortsatte gå. Till slut stannade Dido upp och ställde sig flåsande ansikte mot ansikte med den utmärglade mannen i uniform. Diskussionen kunde börja. Alltefter den fortlöpte höjdes samtalstonen successivt, ända tills allting bara var rena skrik. När ytterligare två skuggor skymtade framför oss så kapitulerade Dido. Vi fick gå med till chefen, som bara ville tala med oss, hette det. Varenda Kinshasabo vet vad det innebär. Dido ringde efter Tridon som genast vände bilen. Sedan satte vi oss öga mot öga med en tillbakalutande polischef.

- Vad gör du i landet? När kom du? Hur länge ska du stanna? Frågorna avlöpte varandra. Mitt tålamod var sedan länge helt slut, och jag kontrade med det sista jag borde sagt:

- Vill du tala med min ambassad?

Ett par uppspärrade ögon och en kaskad av saliv och missunnande utlägg gjorde inte svaret svårt att förstå: NEJ. Det ville han verkligen inte. Tridon och Dido drog den upprörda polischefen ifrån mig för att fortsätta förhandlingarna bakom bilen. Där avgjordes det. 20 dollar. Sen var jag en fri man igen.