Genom Etiopien

Det finns inget bättre än att se på. Se på människor. Se på landskap. Se på himlavalv. Oavsett vilken verklighet det rör sig om är det ett riktigt privilegium att sitta på förstaparkett inför människor som är helt upptagna av sin egen vardag. Det är lite som att se på en verklighetens film, där jag själv inte är en del av det som händer.

När man åker genom Etiopiens ändlösa bergslandskap får jag just den känslan. Mil efter mil med dramatiska klippformationer och däremellan pojkar som vakar över boskap och kvinnor med spädbarn på ryggen. Plötsligt väcker mamma mig från dagdrömmandet.

- Vad mycket fortare det skulle gå om inte alla berg var i vägen.

Visserligen har hon rätt. Men vad kan man begära, typ hela Etiopien är ju täckt av berg. Dessutom är det av just den anledningen vi sitter i bilen, på väg norrut mot Simien Mountains, en av de största och högsta bergskedjorna i hela Afrika. Vi, mamma, jag och alla syskon (minus Sebastian som sett till att få streptokocker), har bestämt oss för att ta oss an dessa. Lite som när vi fjällvandrade i norrland på sommarlovet när vi var små. Men nu är det jullov, och vi är i Etiopien.

Mannen som kör oss verkar ha hittat rätt i livet. Sjungandes helt ogenerat till tonerna av etiopisk axeldansmusik, och med ordenliga tendenser till tondövhet, tar han oss genom landet. En gång stannar han till och sträcker ut huvudet ur bilen. En liten vitklädd man med ett silverkors i högsta hugg kommer plötsligt fram från vägkanten. Han sträcker ut korset mot bilen och vår chaufför kysser det samtidigt som den vitklädde mannen ger honom en välsignelse. Till slut förs en sedel diskret ut genom fönstret och hamnar i prästens ficka. Vi susar vidare. Senare förstår jag att det kanske inte är helt omotiverat med en välsignelse.

- De här vägarna är inte helt säkra, förklarar vår chaufför när jag undrar varför det plötsligt står polismän med automatvapen längs vägen.

- Varför? undrar jag.

- Jo, det finns dem som kastar stenar på bilar som passerar. Ibland stoppar dem till och med bilar. De kan råna. Och ibland dödar de människor, förklarar han som om det vore vilken självklarhet som helst.

Jag sneglar bak på mamma som av ansiktsuttrycket att döma inte alls uppskattar det hon hör.

- Oroa er inte, försäkrar vår chaufför när han lägger märke till våra reaktioner.

- Jag har varit soldat i armén. Jag kan de här vägarna.

Det visar sig att vår tondöve chaufför arbetat i betydligt mer riskfyllda områden. Har man kört militärfordon i ogadenprovinsen, ett stenkast från Somalia, och dessutom arbetat i gränsområdet mellan Etiopien och Eritrea, mitt under brinnande krig, då har man nog varit med om det mesta. Mamma verkar bli lite lugnare, och jag återgår till att uppslukas av det vidunderliga landskapet på andra sidan fönstret.

Kommentarer
Postat av: katarina

Vilken fin berättelse och känner igen verkligheten bakom! Så vackert poetiskt också så man blir alldeles rörd.

2013-01-29 @ 22:40:22
Postat av: Jakob

Ett starkt intryck som jag inte glömmer i första taget, får jag sprida detta vidare?

2013-01-29 @ 22:56:02

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0