inafrica

12 september 2009:

Vilken dag. Det blev inte mycket sömn inatt. Mellan Stockholm och Addis satt jag med två visserligen vänliga finskor – tyvärr lite väl mycket finskt kacklande in på småtimmarna. De hade knappt varit i Afrika förut och var på väg till sin kusin i Kampala. Addis var betydligt grönare än jag mindes från förra året, kanske olika regnperioder. Det var jag och ytterligare en svensk på flyget från Addis mot Brazzaville. Trodde vi skulle få chans att prata, men istället kom en småkonstig peruansk turist fram och la huvudet på sned, utan att lyckas tyda min nationalitet. Svensken gick av redan i Brazza.

Småcharmig sista mellanlandning föresten. Halva skaran resenärer gick av, och samtidigt attackerades planet av små män i gula västar med damsugare på ryggen. För att spä på kaoset fylldes planets resterande hälft sedan upp med resenärer mot Europa, eller som hon som satte sig bredvid mig: New York. Måste erkänna att det kändes hyfsat avlägset med NY, framförallt när vi gled över den mäktiga Kongofloden. Kunde aldrig föreställa mig att den skulle vara så bred. Otroligt.

Däremot hade jag förställt mig på att flygplatsen kunde bli en utmaning. Tur det. För det blev det också. Med kalla fötter stack jag in mitt pass till en kvinnlig kontrollant. ”Är det första gången i Kongo”, undrade hon. När jag svarat skrek hon på en man i rosa skjorta. Han tog mitt pass och ledde mig och en kritvit libanes lite avsides. Trevlig gubbe som uppenbarligen bara skötte sitt jobb för idioter till överordnade. Fick visa upp mitt amerikanska arbetstillstånd som han och ytterligare två personer kämpade sig igenom. Allt var ok. Och jag fick ställa mig längst fram i kön igen. In med passet igen. ”Vilken adress ska ni bo på”? Bra fråga, tänkte jag tyst. Tyvärr räckte ingen av organisationernas namn. Mannen i rosa skjorta kom rusande igen varpå jag gav honom organisationens telefonnummer. Fullständigt otroligt att han fick tag på rätt personer direkt. Andades en lättnades suck när de kunde ge poliserna en exakt adress för min vistelse och jag förstod att rätt personer väntade på mig utanför. Som jag förstod beordrade rosa mannen en av sina yngre konstaplar att hålla koll på mig. Jag var punktmarkerad.

Hoppet för mitt bagage tvärdog när jag kom ut i någon slags kombinerad ankomst-/bagagehall. Om det ens skulle komma så långt som ut på rullbandet skulle många fler än jag ha chansen att ta det först. En kille med gul väst bad att få se mitt bagagekvitto, varpå han stoppade ner det i bröstfickan och lovade att bära min väska mot lite pengar. Jag avböjde och sneglade på namnbrickan: Alexis, memorerade jag. Efter ett bra tag började jag fundera om rullbandet ens fungerade. Men det gjorde det. Alexis granskade noggrant varenda väska och undrade om det var min, eller var den lik? När den tillslut kom helskinandes och fortfarande låst med det lilla ovärderliga hänglåset fattade jag ett bestämt grepp och började gå mot utgången. Alexis hängde efter. Polisen var borta.

För att få ut bagaget ur ankomsthallen skulle jag erlägga en ”specialavgift”. Alexis hjälpte mig dock ur situationen och jag travade rätt ut på gatan. När jag förstod att ingen stod och väntade på mig gick jag in igen. Plötsligt fick jag syn på den sen tidigare polisen, som presenterade mig vänligt för Dido från min organisation. Alexis gav upp och försvann. Dido leddes in till ett kontor, och jag fick vänta utanför. Folk sneglade nyfiket på mig och några poliser undrade var jag kom ifrån. ”La Suede, vous connaisez?”, kontrade jag. Det skakade på huvudet och lunkade fundersamt vidare. Dido kom snart ut och vi gick raka vägen till en för Kinshasa mycket fräsig jeep, där väntade Raymond och Papie. Senare fick jag veta att Dido betalat 60 dollar där inne för att få mig ut från flygplatsen, tydligen något fullständigt normalt för nykomlingar. Jag är skeptisk. Men de stod för kostnaden.

Alla var tacksamma att jag pratade hyfsad franska. Både Dido och jag sken upp när vi förstod att vi båda bott i Nairobi. Mycket mer hann vi inte innan första poliskontrollen.  Vi blev stoppade och Papie klev ur bilen och försvann med registreringsbeviset i högsta hugg efter polisen. Efter 20 minuter gick Dido för att kolla läget. 30 minuter och några dollar senare skumpade vi vidare, sicksackandes mellan stora krater-hål på den bitvis asfalterade vägen. Jag vill inte föreställa mig hur det blir om några veckor när regnen kommer och dessa kratrar fylls med vatten.

Vi kom fram till ett större compound med mysiga träddungar och motelliknande rum. Jag visades in i ett litet eget rum med allt jag behöver. Säng med myggnät, litet skrivbord, handfat och en dusch – som visserligen inte funkar. Istället är den ersatt med en hink vatten jag kan hälla över mig. Toalett finns precis runt hörnet.

Efter en lång kväll av diverse besök hos olika familjer och vänner till de som kört mig sitter jag nu här på rummet och är evigt tacksam att det finns el och rinnande vatten. Kinshasa för övrigt, åtminstone den stadsdel jag befinner mig i, är becksvart. De har inte haft el på två dagar. Vad som också känns bra, trots de kolsvarta kvarteren, är att Kinshasa tydligen ska vara säkrare än Nairobi. Riktigt skönt att veta. Enligt Dido är en majoritet av Kinashasa-borna förhållandevis okunniga/ovetandes kring de betydligt mer instabila omständigheterna ute i andra delar av landet. Det enda som skvallrar om landets säkerhetsmässiga misär är FN och dess fredsbevarande trupp MONUC som har sitt högkvarter här i Kinshasa. De är överallt med sina blå hjälmar och vita jeepar.

Med de betryggande orden lägger jag mig nu för att sova. Hej på ett tag.