inafrica

Raol: “Everybody wants our minerals: colton, diamonds. Everyone. That’s why we suffer. The Congo is like a rich home, unable to feed its own children.”

Me: “I’m happy. Today we have lots of important work to do.”

Dido: “Yes, white men like bein busy.”

Dido: "A son who protects his father, thats a man and a half."

Många frågar: Kongo, vad gör du där? Eller som mamma alltid undrar när jag reser: Hur ser en vanlig dag ut? Precis som så ofta när man reser är dagar och veckor sällan varandra särskilt lika. Här nedan är trots allt ett utdrag från min jobbvecka som precis passerat (med betoning på u-t-d-r-a-g). Kan lova att vardagen är betydligt mer levande än vad mina korthuggna anteckningar inger. Torrt - jag vet. Inte minst med tanke på hur mycket som händer utanför arbetet. Men nu får i allafall en undrande morsa några frågetecken besvarade. Och kanske någon mer för den delen. So here goes...

19 okt: Samtal med OneWorld Works. Redigering av bilder. Import av bilder till dator. Uppladdning av bilder på FB. Publicering av tre blogginlägg. Foto av Malou (engelska elev). Porträttbilder importerade till Armands USB.

20 okt: Foto/kopiering av dokument för Dido. Foto samt ifyllnad av green card formulär. Samtal med Espoir Pour Tous (ESP). Redigering och organisering av bilder för ESP. Mail skrivet till Sv. Ambassaden i Kinshasa.

21 okt: Stativ överlämnat till ESP. Redigering av foto och film för ESP - bränning av allt på DVD, överlämnat. Utvärdering från Kulturdag med gatubarn - mottagen. Mail till Sv. ambassaden skickat. Foto för green card, import och redigering av bilder. Samtal med Jatukik huvudkontor i Washington. Fotografering av mottagen hjälpsändning från USA, bilder importerade till dator. Trailer/bildspel från Kulturdag med gatubarn färdigklippt.

22 okt: Bilder importerade till Maman Pauline Foundation, via USB. Besök av barnhem Maison de L’espoir: foto av två nykomlingar med moder. Mail till Unicef. Bilder till Jatukik huvudkontor (3) från hjälpsändning. Trailer från kulturdag med gatubarn mailad till OneWorld och ESP. Samtal med OneWorld. Utvärdering från kulturdag mailad till OneWorld. Mail om avslag för nattplåtning skickat till ESP.

23 okt: Redigering av bilder. Foto och produktion av diverse greencard-foton. Olika mail till OneWorld, Globetree, ESP, ambassad och UNICEF. Redigering av bilder. Uppladdning av bilder på FB.  Bild för I LOVE AFRICA mailad till Earth Rights Inst. Utvärdinering från barnhemsbesök mailad till Jatukik huvudkontor. Bilder till Jatukik huvudkontor på nykomlingar (3) vid barnhem. Arbete med reportagetext. 

Afrika är en inkonsekvent plats. Demokratiska Republiken Kongo i synnerhet. Inkonsekvent - en lite väl negativ klang kanske. Inte min mening att förstärka den, framförallt inte när det gäller Kongo.

Nej, inkonsekventa Kongo består av så mycket mer, vilket är oerhört fascinerande. Ingenstans har jag kastats fram och tillbaka mellan känslosvallen som här. Glädje och sorg, tillförlit och misstänksamhet, nyfikenhet och irritation, förhoppning och frustration, otålighet och tålmodighet, hunger och mättnad - ja listan kan göras lång. Ena dagen finner jag mig exalterad över vad jag får vara med om. Nästa dag är jag sur och butter för att ingenting tycks fungera. Antar att det tänket är fel, för alltid är det något som fungerar. Alltid finns någon vid min sida som är beredd att offra tid och energi för min skull. Oavsett om det gäller en strulande internettuppkoppling eller ett känslomässigt råd. Efter fem veckor har jag redan många vänner som skulle göra, inte vad som helst, men mycket, för mig här i Kongo. Hemma i Sverige tar det flera år att bygga upp sådana förhållanden.

Natacha: “Do you have a girlfriend here?”

Me: “Here in Kinshasa? No.”

Natacha: “Why not? you have money…”

Me: “Money? No, that’s not how I get girlfriends.“

Me: “Yesterday I saw a boy in my age being arrested for cutting of a mamas hand with a machete.”

Dido: “Ohh, maybe she was a witch, the mama.”

Dido: “Policemen are disturbing so many drivers, and then they are running after skirts.”

Me: “Running after skirts?”

Dido: “Women. Sex.”

Ibrahim, 15-year-old street kid: “I don’t like eatin in the street. Look, people are watching. We need a table and a roof. We need a center.”

Ira Simmons, OneWorld Works L.A: “Humanitarian aid is about more than money. It’s about doing something. Together.”

Mrs. Michelline, Director of Mobile Street School for street kids: “Today it’s hard finding children. The police arrested many of them yesterday. I don’t know why... The kids will get penalties, doing hard work. And they will get no food. Maybe we will see them again in four days.”

Policeman, passing us: “What are you doing?”

Jules, 15 year old street-kid; ”Just chatting with these people, Sir.”

Policeman: “You shouldn’t be here. Your friends are arrested.”

Jules: “Ok.”

Me: ”Is it always like this?”

Jules: “Always.”

Kom att tänka på filmen Shake hands with the devil igår, en film som jag såg under en fältstudieresa i Rwanda. Titeln syftar till FN:s general som mitt under folkmordet tvingades möta överhuvudena för den pågående slakten, och skaka hand med dem. I förrgår råkade jag ut för något som lite långsökt kan påminna om detta. Kanske är det bara min fantasi som snurrar iväg mot överdrift. Men jag tror faktiskt det var möjligt…

Efter en som alltid lång dag följde Dido mig hem de knappa kilometrarna från kontoret. Längs vägen tittade vi in hos Tridon, en vän till Dido som jobbar för ett amerikanskt bensinbolag. Tridon skulle åka och handla och erbjöd oss skjuts den sista biten. Att slippa sitta och svettas i varandras knän i en överfull minibuss undviker både Dido och jag gärna. Speciellt när jag har datorn med mig. Så vi hängde med Tridon i hans nyinköpta jeep. Men först skulle vi handla. Mataffären, vilket är den enda affären i mitt område som faktiskt påminner om en mataffär, var som ny i mina ögon. Jag frågade Dido om vi hade varit här förut. Och det hade vi – två gånger i början på september. I vanliga fall hade det varit svårt att glömma bort butiken. Den är nämligen tillräckligt modern för att man ska kunna urskilja den från andra så kallade butiker, i Kinshasas myller. Men inte i mina ovana svenska små ögon, som bara några dagar innan jag anlände till Kinshasa stått och jobbat i en stor svensk matbutik. Butiken i Kinshasa påminde de första två gångerna om en större kiosk, inte mer. När vi nu återvände några veckor senare, efter att ha börjat handla i en billigare butik, var mataffären det modernaste jag sett på år och dagar. Jag riktigt njöt av den svala luften när jag klev över tröskeln, och gick direkt fram till kyldisken där jag stod och suktade efter svindyra importerade juicer från Sydafrika. Dido gick fram till en stor man som stod och plockade croissanter i brödhyllan. De verkade känna varandra. Men juicepriserna slukade mitt intresse, och jag vände tillbaka blicken mot dem. När Tridon hade betalat gick vi ut mot bilen. Dido ville genast att jag skulle förstå vem han talat med.

- That man is a very important person. He has a lot of power. His brother is a minister in the government, klargjorde Dido, utan att jag egentligen bett om någon närmare förklaring .

Och plötsligt insåg Dido sitt misstag – vad han glömt. Ivrigt greppade han tag i min arm och drog in mig i butiken igen. Han hade glömt presentera oss. Mannen var upptagen i telefon. Artigt placerade vi oss framför hans varukorg för att vänta. När luren klickat presenterade Dido mig. Mannen nickade förstående mot Dido, sedan mot mig, och våra händer möttes i en mjuk skakning följt av lite fjäskande småprat från oss båda - så där man pratar med någon man blir presenterad för. Sedan gick vi ut till bilen igen.

I efterhand slog det mig. Jag hade skakat hand med en del av den lilla elit som sitter på makten här i Kongo- Kinshasa. Brodern till en minister. Att ha makt i ett land där majoriteten av befolkningen hungrar – det är makt. Och självklart jobbar bröderna på samma myndighet. Inte med lika höga befattningar, men ändå. Att den mördade presidenten, Laurent Kabila, omedelbart blev ersatt av sin egen son, Joseph Kabila, kanske illustrerar vissa av de inställningar och principer som finns i dagens regering. Nepotism eller inte, men de offentliga värderingarna i Demokratiska Republiken Kongo är långt ifrån just det: demokratiska. Förra året försvann eller avrättades över 500 personer med kopplingar till oppositionspartier runt om i landet. Samtidigt står regeringstrupper för omkring 40 procent av de fruktansvärda brott som riktas mot civilbefolkningen. För att inte tala om polisen, som för första gången gjorde mig riktigt irriterad senare samma kväll.

Med fulla matkassar i baksätet släppte Tridon av oss på andra sidan gatan där jag bor. Vi skulle precis korsa vägen när en polis försökte fånga vår uppmärksamhet. Vi gjorde som man oftast ska göra: fullkomligt ignorerade honom. Men han stod på sig och sprang ikapp oss. Vi fortsatte gå. Till slut stannade Dido upp och ställde sig flåsande ansikte mot ansikte med den utmärglade mannen i uniform. Diskussionen kunde börja. Alltefter den fortlöpte höjdes samtalstonen successivt, ända tills allting bara var rena skrik. När ytterligare två skuggor skymtade framför oss så kapitulerade Dido. Vi fick gå med till chefen, som bara ville tala med oss, hette det. Varenda Kinshasabo vet vad det innebär. Dido ringde efter Tridon som genast vände bilen. Sedan satte vi oss öga mot öga med en tillbakalutande polischef.

- Vad gör du i landet? När kom du? Hur länge ska du stanna? Frågorna avlöpte varandra. Mitt tålamod var sedan länge helt slut, och jag kontrade med det sista jag borde sagt:

- Vill du tala med min ambassad?

Ett par uppspärrade ögon och en kaskad av saliv och missunnande utlägg gjorde inte svaret svårt att förstå: NEJ. Det ville han verkligen inte. Tridon och Dido drog den upprörda polischefen ifrån mig för att fortsätta förhandlingarna bakom bilen. Där avgjordes det. 20 dollar. Sen var jag en fri man igen. 

Kära vänner, familj, främlingar och ja, vem som helst egentligen...

Mitt namn är Gabriel Lindén. För tillfället befinner jag mig i Demokratiska Republiken Kongo för att förse diverse humanitära intressegrupper med ögonvittnesskildringar, direkt från en bortglömd del av världen. Sedan drygt en månad har arbetet fortskridit mycket framgångsrikt. Sammanlagt fem organisationer, inklusive ett otal individer världen över, har visat uppskattning för mitt arbete och betonat betydelsen av det.

Vi har lyckats identifiera några prioriterade behov som nu uppmärksammas för allmänna och utvalda grupper. Tanken är att de som har möjlighet, tillsammans med mig och involverade organisationer, kan bidra med olika insatser.

Prioriterade behov:

1) Engelska läroböcker behövs. Få kongoleser talar engelska. Intresset är enormt.

2) Sprid hur situationen ser ut i Kongo. Jag har möjlighet att förse lärare, elever, biståndsarbetare, föreläsare, journalister och många fler med fakta och ögonvittnesskildringar. 

3) Sponsring av frakt för donationer. Fotbollsklubben FC Djursholm har skänkt ett hundratal sportkläder som behöver fraktas från Stockholm till Kinshasa.

4) Sponsring av fotografering och dokumentation i Kongo-Kinshasas första eko-by. Byn är avlägset belägen och vi behöver finansiering av transport dit.

5) Stötta gatubarnen i Kinshasa. Dessa individer tillhör några av samhällets mest utsatta. Vi försöker göra deras röst hörd någonstans där någon lyssnar. Kanske lyssnar du eller någon i din närhet.

Kan du hjälpa till? Eller är du bara nyfiken och vill veta mer? Tveka inte att höra dig direkt till mig i Kinshasa. Alternativt till Earth Rights Institute eller OneWorld Works i Los Angeles.

Gabriel Lindén – On the ground in the Democratic Republic of Congo,

+ 243 99 06 21 075 / [email protected] / http://inafrica.blogg.se

Annie Goeke - Earth Rights Institute,

+ 1 310 881-7265 / [email protected] / http://earthrights.net

Ira Simmons - OneWorld Works,

+ 1 310 572-1090 / [email protected] / http://oneworldworks.org

Me, witnessing an arrested teenager pushed by the police: “What did he do?”

Armand, after asking: “He cut of the hand of a mama with that machete.”

Me: “Cut of? The hand is of?”

Armand: “Yes it is. The mama is at hospital.”

Me: “Oh my God."

Armand: “Yes, cutting of a hand, it is not good.”

Dido: “How do people consider homosexuality in Sweden?”  

Me: “A few people are still conservative and can’t accept it. Most people accept it though, more or less.”

Dido: “Is it normal?”

Me: ” It is not very common. But yes, absolutely it’s normal.“

Dido: “Two men walking together as a pair, it is not how nature made us. I would not allow myself seein something like that.”

Me: “In Kenya you can get death penalty for being homosexual.”

Dido: “Hm. Here there is no need for that. They would be killed anyway. Maybe TV would come and film first. Then people would throw stones. They would be killed.”

Poliserna här i Kinshasa är överallt. Dels på flygplatsen där jag fick ett hyfsat besvärligt välkomnande av dem. För tyvärr är det så. Polisen här är långt ifrån synonym med vad jag är van vid. Deras egentliga uppgift, att upprätthålla allas rättssäkerhet, är omvänd till det motsatta. Här i Kinshasa lever polisen ett fullständigt laglöst liv. Människor fruktar dem.

Häromdagen, på väg till ett barnhem, passerade vi en grupp på kanske trettio uniformerade poliser - alla i färd med att välta en minibuss. Jag förstod ingenting. Efter en något svårtolkad utläggning från min vän Armand fick jag ett skrattretande svar:

     - Bussen har förmodligen inte servats på länge.

Och skrattretande är det. Det finns inte en bil här i stan som någonsin kan ha genomgått en fullständig service. Med undantag från alla fräsiga FN-jeepar utgörs stans bilpark av gamla secondhandvrak från Europa och USA. Hemma i väst har de inte fått köras på flera år, men när de skeppats hit blir de plötsligt kördugliga och används tills sista motorhaveriet verkligen inte går att åtgärda, inte ens genom att tro på högre makter.

Sanningen ligger nog snarare i att föraren till den välta minibussen inte haft lite småpengar i fickan. Här tar poliserna ut den lön de egentligen borde få, direkt från dem de egentligen ska backa upp: medborgarna. Och det sker helt öppet. Överallt är dem, mellan bilar och arbetande gatubarn, småpratandes med allt och alla. 

     Och så plötsligt är den där. En öppen handflata viftandes efter pengar. Offret, vilket kan vara vem som helst, gör många gånger sitt bästa för att prata sig ur situationen. Att förhandla med någon som har ett tungt automatvapen hängande över axeln är dessvärre inte helt lätt. Så handen åker ner i fickan. Förhoppningsvis finns där någon sedel. Och i en handklappning kläms den in, som for att säga "jag vill inte ha problem, låt mig gå". Ofta slutar det just här. Ibland inte.

På vägen hem från barnhemmet kunde jag räkna till inte mindre än 13 upp-och-ned-liggande fordon, som små skalbaggar liggande på rygg, oförmogna att vända på sig. När vi hoppat av för att byta buss fångade ett pysande oväsen min uppmärksamhet. Jag vände mig rakt mot en svettig polis, i färd att skära sönder bildäck med sin bajonett. Bilens förare syntes inte till. Jag vände mig mot Armand för en förklaring.  

     - Det finns ingen förklaring, mumlade han. Sedan gick vi vidare.

Att skära sönder bildäck är ett straffbart brott i Sverige, och i de flesta andra länder förmodar jag. Här i Kongo är det polisen som är gärningsman. Att de står för en stor del av brottsstatistiken ser jag varje dag. Vad jag inte ser är det värsta - våldakter och mord. Sen är det just det, och det glömde jag, det finns ju ingen brottsstatistik.

Dido, manager at Jatukik: ”What about raping, is it common in your country”?

Me: “No, though it happens, what about here?”

Dido: ”Here people can be raped without even knowing it – people here don’t know their rights.”

Dido after church: ”For me, God’s words is like a bread.”

Raol, businessman, on his way home from funeral: "Bad roads, no electricity. It can’t be like this in your country? This is misery - people suffer. This is corruption. The president and his men are eating our money."

Peter, English teacher at Jatukik: "How do you do in your country if you do not have anything at all?"

Me: "You apply for different jobs. If you still do not have a job, maybe after two months, the social authority will give you some money for basic needs as food and housing.”

Peter: "Ooh. Here it doesn’t work like that. People here are killing in order to fill their hunger. People here are dying every day. Just go outside the city and you'll see people who have it very very difficult."

Me: “What do you think of the president and the people around him?”

Raol: ”Todays government is not chosen by the Congolese people – it is chosen by powers in western-world.”

Me: “What do you think of the upcoming election 2011, are there risks for violence?”

Dido: “Congo's Joseph Kabila will remain President. People are hungry. They do not have the energy to fight.”

Me: “What would you do for the Congo if you became a politician?”

Dido: “Teach people their rights.”

Me: “What about the corruption?”

Dido: “Congolese do not know their rights. This is where our work must begin. Nothing can be solved before people understand what their rights are. Education and information is the key.”

Old Mama, mother of 5 kids: “Everything was better before.”

Me: “Before what”?

Mama: “Before independence.”

Me: “Why?”

Mama: “Children went to school. One could go to hospital. Today things are difficult. Difficult.”

I have summarized a breakdown of economical needs related to our project here in Kinshasa. We are looking forward to hear from anyone willing to provide with sponsoring, ideas, questions or comments. So here goes...

1. My living costs are not very high and if we could get assistance funding them I would be able to stay here longer.
     My current costs are:

a)10 USD/day = food
b)5 USD /day= transports etc.

In other words, totally 450 USD a month. My housing is free after arrangements by the Jatukik Providence Foundation.
     Further time here in the DRC would give me possibilities to follow some individuals more deeply, which eventually can result in spreadings of their lifes in forms of pictures, videoclips and text stories to organizations and international media.

2. Jatukik Providence Foundation in collabaration with US-based Earth Rights Institute have developed the first eco-village in the DRC. One of many ambitions is to provide both organizations with pictures from this unique project. In addition a Swedish based NGO, Globetree, have asked me to investigate several areas of interest in order to implement a new project in the village. Here are costs for transportation, go and return, to the Eco-village:
 
300 USD - flight ticket
400 USD - hiring of jeep
300 USD - fuel to the jeep
 
Totally 1000 USD
 

3. FC Djursholm, a football-club in Stockholm, has donated hundreds of sports t-shirts to the children of Jatukik and Espoir Pour Tous. I was only able to bring 70 t-shirts. Both organizations have already proved there are innovative ways of using these clothes. Now we need someone willing to pay ship-costs for the rest, Sthlm-Kinshasa.