inafrica

Så står jag här. Plötsligt, med betygen i handen, människor som gråter runt omkring, telefonnummer som ska bytas, studentmössor som ska skrivas i. Det är med blandade känslor jag nu sätter mig ned för att skiva detta sista inlägg här i Kenya och Afrika. Så här i efterhand, knappt tio månader efter min avfärd, är det klart året gått otroligt snabbt – inte minst tack vare allt det nya jag fått leva i och med.

Men var ska jag börja? Samtidigt som året på många sätt svischat förbi så blir detta mitt livs längsta år när jag nu blickar tillbaka på allt jag fått vara med om. Helt klart är att jag uppnått mina mål och syften, vilka självklart är unika för just mig. Och jag är helt klart nöjd. Även om jag fått möta mycket motgångar under resans gång är jag övertygad om att även dessa på något sätt berikat mig. Men hur? Det får nog framtiden svara på. Exempelvis blev oroligheterna i Kenya som följde valet i december något som utgör ett oförglömligt kapitel under min tid här – både på gott och ont. Att följa situationen så nära var många gånger oerhört frustrerande och ofta kändes en lösning som något fullkomligt osannolikt. Jag fick av en ren slump se den sargade kroppen efter en av de två parlamentsledamöter som mördades under oroligheterna. Bilden av honom har etsat sig fast på näthinnan och där kommer den att sitta en lång tid framöver. Människor i min närhet förnedrandes också, vilket på många sätt var det absolut jobbigaste. Men samtidigt var situationen i sin djupaste kris oerhört intressant och lärorik att följa. Jag ställde mig många frågor och fick under hand många svar – svar jag aldrig kunnat få någon annanstans än just här i Kenya. Det var även glädjande att se hur många kenyaner, trots desperation och rädsla, stretade emot våldet och höll ihop. Många vägrade att skiljas från sina vänner även om de tillhörde olika folkgrupper, och många höjde sina röster mot landets mäktigaste personer på båda sidor om konflikten. För att dra en slutsats tror jag att oroligheterna på olika sätt berikade mig, även om det just då sällan kändes så. Samtidigt är det självklart att många, både här på skolan och ute i samhället, inte känner som jag. 

Oroligheterna utgjorde vår vardag för drygt två månader, men för övrigt har den ”vanliga” vardagen självklart också påverkat på både gott och ont. Men det som är gemensamt för alla mina upplevelser är att de goda erfarenheterna ofta varit påtagliga, och det lite mindre bra, ibland fruktansvärda, har utifrån andra perspektiv kunnat vändas till det bättre. Och det är precis det här som förmodligen gjort mitt år så lyckat. Tyvärr har alla inte haft lika tur som jag. Under året som gått är det en del som åkt tillbaka till Sverige, under detta läsår var det faktiskt rekord av oväntade avslut. Oscar, som jag åkte hit tillsammans med, valde att åka hem betydligt tidigare än beräknat, vilket jag är glad att han gjorde. Han, liksom många fler, har haft det betydligt bättre i Sverige än vad han hade haft här. Eller hur Oscar?

Ett av det bästa, roligaste och mest intressanta med det här året har utan tvekan varit att lära av oliktänkande människor med annorlunda bakgrunder och värderingar än vad jag tidigare varit van vid. Det gäller alla plan, internationellt såväl som nationellt. Vännerna här på skolan kommer från delar av Sverige jag tidigare inte visste existerade. Utifrån mina erfarenheter följer här en generaliserande sammanfattning av det svenska folket: skåningar är helt galna, smålänningar har mycket att lära på det sociala planet, motsatsen är göteborgarna som är otroligt öppna, stockholmare är enligt sig själva bäst på allt och skryter ofta, norrlänningar är eftertänksamma och ofta smartare än de ser ut.

Helt klart har det varit väldigt kul att lära av varandra. Dessvärre saknas ofta dessa ömsesidiga förhållanden, vilket enligt mig utgör grunden till den missförståelse som finns på många håll i världen. Det handlar om att lyssna, något som självklart tar tid och energi, men avkastningen är så pass värdefull, vilket gör lyssnandet ovärderligt. Tyvärr tar det ofta stopp alltför tidigt - sällan finns varken tiden eller engagemanget.

Varenda dag sedan jag kom till Kenya har funderingar kring framtiden snurrat i min skalle. Efter tio månader är jag fortfarande öppen för en hel del av det framtiden kommer att erbjuda, men helt klart är att jag fått upp ögonen för internationella relationer och förhållanden. Även det området är ju trots allt väldigt brett.

Näe, nu måste jag nog börja förbereda mig inför kvällens bal och den masspsykos som inom kort kommer att bryta ut här på internatet. För första gången sedan vi kom hit blir det fest hela natten. Klockan 23:45 avgår mitt plan imorgon lördag, och på söndag klockan 14:50 kan jag andas svensk frisk luft, något av det jag längtat mest efter här i Nairobi.

Kwaheri Kenya